Sex och sprit – ständiga ingredienser i spioneri och politik
Den dryckesglade Heinz-Christian Strache i Österrike bekräftar, förutom den gamla vanliga visdomen att moraliserande och stränga personer ofta är de liderligaste och sniknaste, att det var mer klass på skurkarna förr.
Det är ju inte första gången som en representant för den högsta toppen i Österrike spelat under täcket med Ryssland, även om den nu störtade über-populisten och vicekanslern Strache mest tycks ha gillat spriten, det kvinnliga sällskapet och förhoppningen att ryska pengar skulle hjälpa honom att bli av med kritiska journalister.
Jag tänker naturligtvis på generalstabschefen Alfred Redl.
Denne var chef för kontraspionaget i imperiet Österrike-Ungern före första världskriget. Redl var känd för sin hängivenhet och hänsynslöshet.
Han lät montera kameror bakom två tavlor med små hål på sitt kontor. Varje besökare fotograferades i lönndom. Alltså ungefär vad som drabbade Heinz-Christian Strache som smygfilmades på Ibiza när han trodde att han gjorde affärer med en vacker rysk kurir.
Även överste Redl använde senaste tekniken. Åren före första världskriget tog man på kontraspionagets kontor i Wien i hemlighet besökarnas fingeravtryck med hjälp av preparerade cigarettetuier och karamellskålar. Man kunde spela in samtal med hjälp av en metallnål på en grammofonskiva.
Han använde också gammaldags beprövad teknik: i ett skåp fanns ett rör som tjänade som högtalare åt en stenograf i rummet bredvid.
Den förfarne, fruktade och fåfänge Redl – han ägde 195 skjortor, tio par lackskor och åtta officerssablar – bar emellertid på fler hemligheter än de yrkesmässiga.
Han var homosexuell.
När ryske militärattachén i Wien blev klar över den saken var Redl ett lätt byte för utpressning. Han lämnade ut imperiet Österrike-Ungerns militära hemligheter. För detta blev han rikligt belönad av ryssarna och kunde hålla en livsstil som långt översteg hans lön.
Tillfälligheter avslöjade honom. Stora kontanter i kuvert som avhämtades på huvudpostkontoret i Wien. Ett kvarglömt fodral till en fickkniv. Ett förfluget ord.
Fyra officerare steg in på Redls rum på hotell Klomser. Han insåg att allt var förlorat:
– Jag vet varför herrarna har kommit. Jag har förverkat mitt liv och håller just på att skriva avskedsbrev.
En av officerarna frågade om ”herr Redl”, han titulerades i sanningens ögonblick inte med ”överste”, hade ett skjutvapen. Nej. Redl uppmanades då att anhålla om ett vapen.
– Jag ber – härmed – vördsamt – om en – revolver.
En av officerarna gav honom sin Browning.
De lämnade honom.
Skandalen skulle hållas hemlig men den store reportern Egon Erwin Kisch avslöjade historien. Kisch var noggrann med detaljerna. På skrivbordet i överstens hotellrum fann man efter självmordet ett meddelande:
Lättsinne och lidelse har förintat mig. Bed för mig. Jag sonar mitt brott med döden. Alfred.
Det var klass på förrädarna förr.
Kisch var tysk, uppväxt i Prag, med tiden verksam över hela världen. Han var kommunist, charmig, lättsam, cynisk och extremt flitig. Inför nästa världskrig, det andra, levde han en tid på den belgiska badorten Oostende med andra landsflyktiga intellektuella som nazisterna ville ha tag i.
Stefan Zweig. Som tillsammans med sin fru Lotte Altmann begick självmord i Brasilien 1942. Hon var 26 år yngre än honom.
Joseph Roth. Som söp ihjäl sig i Paris 1939.
Arthur Koestler. Som skrev en av 1900-talets stora uppgörelser med kommunismen, ”Natt klockan 12 på dagen”, och som tillsammans med sin fru Cynthia begick självmord i London 1983. Hon var 22 år yngre än honom.
Kisch flydde till Mexiko och kom tillbaka till Prag efter kriget. Han hade tur. Han dog i en hjärtattack 1948 och hann aldrig skita ner sig som medlöpare när kommunisterna tog makten.
Man vet aldrig hur livet kommer att te sig.
Som den olycklige generalstabschefen Redl fick erfara.
Och som den självömkande vicekanslern Heinz-Christian Strache blev varse när han tvingades avgå förra veckan.