Det interna arbetet blir ofta ett eget universum
I dag möts Arktiska rådet i Kiruna. Under ett fyrverkeri av fotoblixtar kommer amerikanen Kerry, ryssen Lavrov, Carl Bildt och andra utrikesministrar att underteckna dokument i stadshusets stora, vackra hall. Det kommer att se pampigt och viktigt ut.
De impotenta låtsas att de har stake.
Isen smälter och jakten på den olja människan ännu inte kommit åt har redan börjat. Det är en jakt mot nollpunkten. Kanske väntar nästa stora krig i Arktis.
I två år har Sverige varit ordförande i Arktiska rådet. På utrikesdepartementets hemsida finns en artikel om arbetet. Vi har inrättat ett sekretariat i Tromsö och rekryterat en chef. Vi har ”fokuserat på de interna arbetsformerna” samt utarbetat en ”kommunikationsstrategi”.
Samarbetet inom UD har fungerat mycket bra, berättar artikeln. Arktisambassadören Gustaf Lind använder Twitter i tjänsten.
”Vi har också strävat efter att lägga större vikt vid implementering och uppföljning.” Så står det. Jag känner mig lugnad. Vi är många som länge efterlyst mer implementering och uppföljning.
Jag är dock inte säker på vad det är som implementeras för att sedan följas upp. Kanske hann ambassadör Lind och utrikesminister Bildt inte så långt. De har haft fullt upp med kommunikation och interna arbetsformer.
Det är i så fall inte första gången en stor organisation lagt ner herkuliskt arbete – inåt. Ungefär som en ångmaskin som pustar och tutar och ryker utan att vara kopplad till något utanför sig själv.
Hur många gånger har jag inte suttit och lyssnat på representanter för myndigheter och organisationer som berättat om samarbeten, budgetprocesser och organisationsformer. Jag hade suttit där än om jag inte avbrutit och frågat:
Men vad är det ni gör?
Gör?
Vad har ni åstadkommit?
Den frågan kan vara överraskande och gränsande till oförskämd, ty det interna arbetet blir gärna ett eget universum, särskilt om världen utanför är alltför komplicerad. Hur i helvete rubbar man Lavrov och Kerry?
Sålunda lägger Sverige i dag fram ”Kirunavisionen” vilken betonar ”fortsatt fokus på miljön och människorna i Arktis”. Det skriver ministrarna gärna under på.
Och isen smälter, och atomubåtarna cirklar som hungriga hajar.