Anastasia vädjar om svenska vapen till Ukraina
På väg till Bagdad Café på Fredsgatan ser jag två militärlastbilar som för dagen förvandlats till studentflak: skrik och tjoanden och ett lakan som frågar, Vem behöver examen när man har alkohol?
Jag vinkar och skrattar tillsammans med andra på trottoaren, tar en bild och funderar på att lägga ut den på nätet. Så här mobiliserar vi i Sverige.
Jag låter bli eftersom jag ska träffa Anastasia Radina, en kvinna på livsviktigt uppdrag. Hon är ordförande i Kommittén mot korruption i Ukrainas parlament och i Sverige för att vädja om hjälp.
Bagdad Café ligger på andra våningen i Medelhavsmuseet. Anastasia och en ung kvinna från Ukrainas ambassad väntar. De är angelägna om att vara effektiva, affärsmässiga – ”europeiska”. Två kvinnor ur den nya generationen som ägnar sina liv åt att styra mot framtiden samtidigt som Putin försöker skjuta sönder deras land för att tvinga ruinerna tillbaka till Imperiet.
Anastasia Radina är i Stockholm för att vädja om vapen och ammunition. Hon har med sig en lista. Jag ber att få se den. Hon kan inte visa den, det är för farligt. Ryssland bör inte veta alla detaljer.
Tjoanden och tutanden från ständigt nya studentflak tränger upp från gatan. Den ljusnande framtid är vår! Jag stänger fönstret.
Anastasia berättar om sina möten med försvarsdepartementet och utrikesutskottet.
– Behandlingen av Ukraina är förnedrande. Vi är mogna för medlemskap i EU. Vi är en symbol för Europas värden. Det är viktigt att visa att vi är en del av den europeiska familjen.
Hon arbetade tidigare för organisationen Antac som bekämpar korruption. Jag nämner att jag har besökt Antac ett par gånger, Anastasia lyser upp.
Jag berättar några anekdoter. Hon försöker verka intresserad. Artigt lyssnar hon innan hon för tillbaka samtalet till det som hon är här för, att mobilisera stöd, att visa att Ukraina är ett land som är värt att kämpa för. Också för oss.
– 2014 (året då den otroligt korrupte presidenten Janukovytj flydde och Ryssland inledde aggressionen mot Ukraina) förskingrades 40 procent av bruttonationalprodukten av den organiserade brottsligheten. Det fanns ingen institution som kunde bekämpa korruptionen. Nu har vi en speciell korruptionsdomstol.
Hon ger exempel på hur arbetet går framåt.
– Vi tar gärna emot frågor.
Inne på kaféet råder halvdager och en stillhet som bryter mot den gassande solen och ropen utanför.
– Vi förlorar 100 soldater per dag. Per dag. Ryssland struntar i hur många de förlorar medan vi försöker skydda vårt folk, våra soldater.
Vad tänker du när du hör de glada ljuden från gatan?
– Det är frustrerande … frustrerande. Frustrerande. Jag känner skuld … för min son som inte kan leva så lyckligt som barnen här. Han är två och ett halvt år. Jag träffar honom med några veckors mellanrum. Han är hos släktingar. I västra Ukraina.
Hon tystnar, säger sedan:
– Jag är lycklig. Vi har fått nya referensramar för vad lycka är. Vi gråter inte över spilld mjölk. Vi försöker åstadkomma något.
Jag nämner mitt besök i Mariupol i januari. Hon säger:
– Jag minns knappt fredstiden. Jag minns knappt en månad tillbaka.
Hon pratar om barnen som kidnappas till Ryssland.
Hon säger:
– Det finns ingen framtid för oss om Ukraina blir en del av Ryssland.
Hon säger:
– Vi dör inte för att göra eftergifter.
Det blir en fattig intervju. Det är mitt fel. Jag har hört hennes argument så många gånger och jag kommer inte på några nya frågor.
Vi vet ju alla vad som pågår.
Det är upp till oss vad vi är beredda att göra.
När jag ska gå frågar jag hur gammal hon är. Hon börjar skratta. Vi brukar ställa den frågan här i Sverige, säger jag.
– Det är inte därför jag skrattar. Jag minns inte hur gammal jag är. Jag minns inte! Jag är född 1984, hur gammal är jag?
Hon skrattar, ett ljust skratt granne med förtvivlan.
