Ur utanförskapet har en rasande kamp växt fram
Carina Persson är hög polischef och ansvarig för den stora satsningen ”Trygg i Göteborg”. Hon är ljusblond.
Du undrar varför jag beskriver hennes utseende.
Jag kommer till det.
Vi sitter i hennes rum i polishuset som likt alla polishus är en modern fästning med vakter, skottsäkra glas och låsta dörrar. Hon lägger fram papper efter papper som beskriver läget:
56 skjutningar hittills i år, 8 mord, 2 människorov, 31 skottskadade personer.
13 automatvapen beslagtagna, 23 revolvrar, 1 hagelgevär, 1 elpistol, 20-25 kilo sprängdeg, 1 brandbomb, 1 splitterbomb...
Papperen singlar över det brunbetsade bordet. Persson beskriver ett slags svenskt Chicago, eller snarare Medellin, med gängkonflikter, skottlossning in i folksamlingar, skjutningar från motorcyklar, vittnen som inte talar, skottskadade brottsoffer som tiger: en sluten värld dit polisen inte har tillträde.
”Trygg i Göteborg” är samhällets svar. Resursförstärkning. Trygghetsskapande. Brottsförebyggande. Insatsen började fjärde september när en 17-årig pojke och en 28-årig man sköts till döds vid Väderilsgatan i stadsdelen Biskopsgården. De satt på en bänk i en park med sina vänner, mördarna sköt från andra sidan gatan.
– Det handlar om 150 till 200 personer. Män. Eller snarare unga vuxna i flyktiga konstellationer. Det finns ett tydligt mönster. De har varit i kontakt med polisen tidigt, ofta redan vid 15 års ålder. De har inte lämnat skolan med godkända betyg.
Carina Persson har ljust läppstift vilket förstärker det blonda håret och hennes ljusa hy.
Hon har varit polis i 35 år. Hon talar som myndighetspersoner oftast gör, kunnigt, välvilligt, empatiskt, optimistiskt. Vi är på rätt väg. Stötta föräldrarna. Fånga upp de unga tidigt. Kontaktpersoner. Skyndsamhetsprincip.
Det finns en ny satsning med en ny akronym, SSPF: Skola, socialtjänst, polis, fritid. Myndigheter i samverkan.
– Vi säger inte hur många poliser som arbetar med den här satsningen. Men jag kan berätta att vi lägger ner 800 till 1 000 timmar per dygn. Det är som en högriskmatch varannan dag.
Ingen har dömts för morden. Ingen har dömts för någonting, mer än tre unga män som fått åtta och tio månaders fängelse för grovt vapenbrott.
Två polismän kör mig ut till förorterna där det lågintensiva kriget pågår. De heter Thomas Fuxborg och Peter Adlersson. Vi åker civil Saab. Fuxborg har varit polis i 35 år, han brukade vara spanare på ungdomsroteln.
– En del av de jag hade kontakt med har avlidit. Skjutna bland annat. Jag vet någon enstaka som lyckats lämna det kriminella livet och som det gått bra för.
Fuxborg och Adlersson ser ut som svenska snutar brukar. Långa, vältränade men inte överdrivet atletiska, ljushylta, avvägt lugna i rörelserna.
– Här sköt de in i lägenheter från en moped.
– Här vid macken sköt de första gången mot X. Han klarade sig men blev mördad vid ett senare tillfälle.
– Här är ibland problem med falsklarm. De väntar på gångbroarna och kastar sten.
– Här blev en kille skjuten i bägge benen. Han vill inte tala med oss.
Vi åker till Biskopsgården. Fuxborg kör runt, genar på promenadvägar. De få som är ute och går makar på sig.
Vi stannar vid Friskväderstorget. Det ser ut som ett vanligt torg från miljonprogrammets dagar. Standardbeskrivningen av husen skulle vara att de är tråkiga. Själva ordet miljonprogram är synonymt med tristess. Men husen är i gott skick och väl inte sämre än några andra.
En skola som heter Sjumilaskolan ligger åt ena hållet, Svartedalens naturreservat och ett stort friluftsområde åt andra. Där finns naturstigar, fotbollsplaner och uteklassrum.
Hela välfärdssamhällets infrastruktur finns runt detta torg, här erbjuds medborgarna avkoppling, aktiviteter, bildning.
Fuxborg kallar torget ”samlingspunkt” och det är inte positivt menat.
Han minns när skovet inträffade. Det var på 90-talet. En ung kriminell sköts borta i Surte industriområde.
– När jag talade med ungdomar sa jag: Ni vill väl inte sluta som Tyson? Och en dag fick jag svaret: ”Jo, han hade det roligt fram tills han dödades.” Det var då jag märkte hopplösheten. Ungdomarna började säga: ”Jag har ändå ingen chans. Jag har ingen framtid.”
En skugga drar över Fuxborgs ansikte.
– Jag minns en kille, han var bara 13-14 år. Öststatare, Baskin hette han. Jättego kille. Om han fått kärlek och social trygghet hade det gått bra. Min egen son var i samma ålder och om de hade fått byta plats... Baskin är död nu, skjuten.
Jag noterar namnen på torgets affärer: Istanbul kötthandel, Primavera pizza, Yones handel. Här är en annan infrastruktur och andra sociala förhållanden som växt fram efter miljonprogrammets.
– Det är mycket somalier här. En sluten folkgrupp. Vad de sysslar med vet jag inte, säger Fuxborg.
Hans kommentar kunde gälla så många andra grupper: vi och de, det välvilliga, blonda Myndighetssverige och den rasande kampen i en subkultur som växt fram ur utanförskapet.
Främmande människor passerar Fuxborg och mig, och vi är främmande för dem.
– Vi lär oss mer och mer om de här miljöerna, säger Carina Persson i polishuset.
Vet mer
Göteborg har 526 089 invånare, varav 121 312 utrikesfödda.
I september var 14,1 procent av 18-24-åringarna i Biskopsgården inskrivna som arbetslösa på arbetsförmedlingen. I stadsdelen Centrum var 3,6 procent i motsvarande åldersgrupp arbetslös. Det högsta talet fanns i Gunnared: 18,5 procent.
Förortsgängen hålls inte ihop av någon etnicitet, säger polisen. Det är förorten som håller ihop dem - den gemensamma uppväxten, en gemensam historia.
Förortsgängen har jagat bort Hells Angels, Bandidos och OG (Original Gangsters) som tidigare dominerade den kriminella scenen i Göteborg, säger en bedömare. ”Förortsgängen är inte imponerade av västar med dödskallar. Förortsgängen har vapen - och då menar jag tunga vapen.”
För övrigt anser jag att...
... Torgny Segerstedt, redaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1917-45, var tidernas svenska publicist. Modig antinazist och briljant stilist.
... Göteborgsförfattaren Claes Hylinger har skänkt gemytet ett svenskt ansikte. Läs ”I det hemliga sällskapets tjänst”.