Mordet som politikerna glömde
Varken justitieministern eller oppositionsledaren är på plats.
Ännu ett mord har begåtts, den här gången i Norrköping, och Maria vill ha svar på en fråga.
– Varför är inte alla spillda liv lika viktiga för politikerna i Stockolm?
En tonårspojke sköts till döds i går kväll i Navestad, ett av alla dessa miljonprogram, två marschaller, blommor.
Maria, hon heter egentligen någonting annat, hörde inte skotten, fläkten var på, hon lagade middag, nudlar med räkor, ett av hennes barn kom in och skrek att någon behövde hjälp.
Hon sprang ut, ynglingen låg på rygg, blod pumpade ur bröst och mun, gav hjärtmassage, ringde SOS, fick instruktioner, fortsätt trycka på bröstkorgen, polis och ambulans är på väg.
Nu, dagen efter, sitter hon på sin uteplats, en försiktig vårsol värmer, från gatan hörs de inhyrda rengörningsarbetarna, blodet och smutsen och minnena spolas bort från trottoaren med högtryckstvätt
– Jag såg på nyheterna senare i går kväll att killen dog. Det är så fruktansvärt. Hur mår hans familj?
Maria var bara drygt ett år gammal då hennes föräldrar flydde med henne från inbördeskrigets Libanon. I Norrköping har hon bott hela sitt liv, gift sig, fött fyra barn, den äldste har flyttat hemifrån.
I dag är hon ledig från jobbet som behandlingsassistent och hon säger att hennes stad inte är vad den har varit.
– Mina barn sa i går kväll att mamma, vi måste flytta.
Hon har hunnit fylla 50, varit med ett tag i livet, hon pratar med bestämd röst om rädsla och att inte vilja ge vika, inte fly, inte ge upp.
– Vi är bara vanliga människor. Vi vill ha trygghet.
Några kilometer bort, i polishuset, håller kommunalpolitiker och lokala polischefer presskonferens, det pratas om ”en svart dag för Norrköping” och ”flera pågående konflikter och grupperingar” och ”involverade aktörer”.
Det var här i Navestad och i Linköping som de första påskravallerna 2022 bröt ut, upplopp som bara i Östergötland ledde till 129 fängelseår.
Förorten, byggd på 1960-talet, har hög arbetslöshet och sociala problem.
Stora renoveringar gjordes i mitten på 1990-talet efter att regeringen beviljat bidrag för ”ekologisk konvertering av befintlig bebyggelse och infrastruktur”, men inget blev särskilt mycket bättre.
Statistiken talar om årets elfte dödskjutning, det väcker ingen större uppmärksamhet, men så är också mord av det här slaget vardagsmat i vår tids Sverige, det är så här mediernas logik ser ut.
För några dagar sedan, i en annan stad, en annan förort, var allt så annorlunda.
Mikael, 39, hade skjutits ihjäl framför sin son efter att ha konfronterat ett ungdomsgäng och reportrar och fotografer ryckte ut med sina block och sina kameror.
Det gjorde även den moderata justitieministern Gunnar Strömmer och den socialdemokratiska ledaren Magdalena Andersson. Båda blev de utskällda.
Var är de nu?
Strömmer håller presskonferens i Stockholm, en utredning om kameraövervakning ska tas emot och presenteras.
Jag var på plats då Tidöpartierna lanserade denna utredning, ett år sedan, det var på något annat förortstorg, en sliten äldre man med en öl i handen på en bänk såg förvånad ut, han trodde att Thomas Bodström fortfarande var justitieminister.
Men då var då och nu är nu och inte heller Magdalena Andersson har tid att åka till Norrköping, hon hade ”grejjer i Stockholm”, som en pressnisse uttryckte det.
– De borde komma hit och lyssna på oss. Vi kan lära dem någonting, säger Maria.
Sanerarna packar ihop och kör iväg, trottoaren är ren, jobbet är gjort. Några grannar kommer gående, sneglar mot blombuketterna på gatan, skyndar vidare, det är tomt, ödsligt.
Det har gått fem dagar sedan skotten föll i Skärholmen. Fem dagar sedan ledarsidorna indignerades och regeringen pratade om vikten av att deras politik genomförs och oppositionen rasade.
Fem dagar sedan Mikaels syster anklagade två ledande politiker:
– Ni är bara här för kamerornas skull.
På en annan mordplats har en av marschallerna slocknat i vinden.
