Albert Einstein – bland de första på Liseberg

Herman Lindqvist

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-31

SHANGHAI.

I dag stänger världsutställningen här i Shanghai – världens hittills största, mest påkostade och mest besökta världsutställning.

Mer än 70 miljoner människor, över 95 procent av dem kineser, har köat i timmar för att se vad mer än 220 länder ställt ut som det mest spektakulära, uppfinningsrika och intressanta de kan visa upp. En halv miljon nyfikna passerade den svenska, miljöriktiga Ikea- och Pippi Långstrump-dominerade paviljongen.

Som alltid då man talar om världsutställningar blir det ett fyrverkeri av siffror. Så har det varit ända sedan den allra första utställningen arrangerades i London 1851. Sedan dess har varje arrangör försökt bräcka alla tidigare arrangörer med fler och mer spektakulära paviljonger, fler besökare, större utställningsområde.

Varje världsutställning är givetvis en gigantisk propagandatillställning för att visa arrangörslandets politiska och ekonomiska ambitioner, dess kapacitet, tekniska och kulturella förmåga, och ofta också dess förhoppningar in i framtiden.

Knappast någon världsutställning har gått med vinst men många har lämnat eviga spår efter sig – i synnerhet i Shanghai, som tack vare utställningen fått nya motorvägar, tunnlar och broar och världens största tunnelbanesystem med inte mindre än 140 nya stationer.

Eftersom majoriteten av Kinas befolkning aldrig rest utanför landet och aldrig kommer att göra det, har utställningen varit ett sätt att se världens 220 länder utan att lämna Kina. Efteråt kan den kinesiske besökaren framstå som världsresenär och visa upp ett pass, som ser ut som ett riktigt kinesiskt pass, med stämplar från de länder han besökt på expon.

Störst och mest besökt var den lackröda kinesiska paviljongen, där modernaste teknik tog besökarna på en oförglömlig, hisnande färd genom Kinas historia och kinesiskt liv fram till våra dagar och in i framtiden.

Efter Kinapaviljongen har besökarna ofta strömmat till den saudiarabiska paviljongen, en gigantisk halvmåneformad farkost vänd mot Mekka som tycks sväva i luften, fylld med ”saudiarabisk visdom” och komplett med svalkande oaser och dadelpalmer.

Schweizarna har dragit miljoner besökare med sin linbana som ger en känsla av att man besöker toppen av Matterhorn, men ännu fler nyfikna strömmade till britternas egendomliga, igelkottsliknande paviljong, sammansatt av tusentals pinnar av stål som stretar åt alla håll. I änden på varje spröt finns ett litet frö, representerande någon av jordens alla växter och plantor. Nu ska varje spröt säljas på auktion och inkomsterna gå till ekobiologiska institutioner och miljöorganisationer.

Bordets njutningar är viktiga för kineserna och de har kunnat äta sig igenom all världens mat, från det lyxigaste frans­ka köket över svenskt smörgåsbord och afrikanska snacks till grillade insekter.

Nästa världsutställning är 2012 i Yeosu i Sydkorea, följt av Milano 2015.

Sverige har aldrig haft en riktig världsutställning, men vi har haft flera spektakulära internationella utställningar. År 1866 hölls den första industri- och konstutställningen i Stockholm, huvudhallen stod i Kungsträdgården.

Kvar från den utställningen är bland annat Nationalmuseum. Vid invigningen 1866 togs landets första reportage­fotografi, då kronprins Oscar öppnade utställningen och förklarade att svenska folket skulle ”lära av tekniken och fostras av konsten”.

År 1897 öppnades den Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm och då byggdes mycket av det som är sevärt på Djurgården än i dag, som till exempel Nordiska museet och Biologiska museet.

Det var vid den utställningen som svenska folket kunde se den allra första filmsnutten.

Det största varaktiga intrycket gjorde nog ändå Jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Då skapades nämligen mycket av det som är Göteborg i dag:

Götaplatsen, Göteborgs konstmuseum, Botaniska trädgården och Svenska Mässan.