Och nu ska vi vaska fram det viktiga i allt skitprat
Bussen med Vita husets presskår som ska följa Barack Obama i västra Ohio. Det är fortfarande mörkt ute, och kallt. Monitorer i taket visar morgontidiga pratprogram där kommentatorer och inkallade experter väntar på den månatliga rapporten om sysselsättningen i USA.
Kollegan i sätet framför säger:
– Den europeiska fascismen försökte med censur hindra medborgarna att veta något. I Amerika dränks vi i nyheter och påståenden. Resultatet är detsamma. Det går inte att vaska fram väsentligheterna i allt skitprat.
Efter en stund presenteras rapporten. Arbetslösheten har stigit från 7,8 till 7,9 procent. Hur påverkar det Obamas chanser? Siffrorna kavlas ut på längden och tvären under en bombmatta av åsikter.
På kvällen sätter jag på tv:n. Högerkanalen Fox. Programledaren Sean Hannity pratar upprört om att Obama flugit till Las Vegas ”av alla ställen”. Han får det att låta som om presidenten roar sig vid rouletten samtidigt som invånarna i New Jersey och New York huttrar i strömlöshet efter orkanen Sandy.
I själva verket har Obama återupptagit sin valkampanj efter att i två dagar ägnat sig åt Sandy. Han var ett par timmar i Vegas.
Programledarna i Fox ägnar sig åt propaganda, ofta svinaktig och illasinnad, oftast renons på humor.
Den liberala kanalen MSNBC ägnar sig åt propaganda från vänster. Den har bättre humör men blir ändå bedövande trist. Programledaren Rachel Maddow håller monologer om det senaste idiotiska som Republikanerna har gjort. Tittaren sitter framför en person som oupphörligt förklarar hur allt ligger till och – herregud! Rachel Maddow kan prata utan att hämta andan!
Ibland har hon gäster. Gästerna är inkallade för att hålla med. Samma sak är det i Fox. Rösterna utifrån är där för att bekräfta vad programledaren redan sagt.
Ord, ord, ord!
Andra journalister är ”objektiva”. Det betyder att de ställer olika påståenden mot varandra som om de är lika mycket värda, även om det går att undersöka vad som är rätt och fel. Det påminner om svenska morgontidningar.
Press och tv har allt mindre pengar och öser ut allt fler ord. Sämre resurser ger fler åsikter. Orden är som sedlar under hyperinflationen i Tyskland. De finns i överflöd men har förlorat sitt värde.