Ord utan mening när Andersson talar om barnahunger
Knappt fem minuter in på en träff med journalister i Jönköping första maj sa socialdemokraternas Magdalena Andersson:
”För varje dag som Kristersson är statsminister blir barnen hungrigare.”
Hungersnöd råder alltså i Sverige. Den blir värre dag för dag. Ulf Kristersson bär skulden.
Det är innebörden av Magdalena Anderssons uttalande. Det uppmärksammades knappt därför att ordens valör har sjunkit i värde, språket har devalverats.
Har hon grund för vad hon säger? Nej, hungersnöd råder inte i Sverige.
Menar hon vad hon säger? Knappast.
Orden mister sin betydelse. Allt är åsikter och påståenden.
P1 Morgon i Sveriges Radio rapporterade i måndags förra veckan om den sprängda Kachovkadammen i Ukraina. Denna ohyggliga katastrof blir i Sveriges Radio en fråga om åsikter och påståenden.
”Ryssland å sin sida anklagar Ukraina”, säger radions Ukrainakorrespondent. Som om man kan tillmäta angriparens propaganda samma betydelse som Ukrainas ord. ”Oberoende specialister har inte tillgång till platsen”, fortsätter den ängsliga rapporteringen fast alla omständigheter, fakta om dammen, krigets erfarenhet och ren logik pekar på Ryssland.
Samma slags rapportering fortsätter från FN. Ukrainas representant ”hävdade” ditt och datt medan Rysslands pekade ut Ukraina som ”ansvariga”, rapporterar radions USA-korrespondent. USA:s FN-ambassadör Robert Wood ”menade” att orsaken är det pågående kriget; krisen hade inte existerat om inte Ryssland invaderat Ukraina ”menade” han.
Ordet mena är synonymt med ”anse” eller ”ha som åsikt”. I stället för att återge FN-representantens ord med ett enkelt ”säger Robert Wood” rapporterar radions korrespondent att han ”anser”.
Så förvandlar Sveriges Radio Rysslands förbrytelser till en fråga om åsikter. Den skenbara objektiviteten bidrar till att göra världen obegriplig. Men valet av ord är nog inte avsiktligt. Undermedvetet speglar det vår tid där allt är möjligt och inget är sant.
Söndagen sjunde juni 2020, under coronaepidemin, stod kristdemokraten Ebba Busch i Svt:s partiledardebatt och anklagade den dåvarande socialdemokratiska regeringen:
”...det stora antalet människor som sörjer är ett resultat av att Sverige med berått mod tillåtit stor smittspridning.”
Den elfte juni hakade Jimmie Åkesson på i en intervju i Aftonbladet:
”Det är en massaker. Tusentals har fått dö i förtid...”
Sådana formuleringar är ett andetag från att säga att regeringen begått massmord.
27 juni 2018 besökte Ulf Kristersson den 94-åriga förintelseöverlevaren Hédi Fried på Liljeholmen i Stockholm. Han överräckte blommor, satte sig för att resonera med Fried. Efter mötet sa Hédi Fried till Dagens Nyheter:
”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande. Vi skildes åt i god vänskap.”
Ulf Kristersson gjorde inget för att rätta det intrycket, inte förrän det var dags att inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Då förklarade han till höger och vänster att det där citatet var ett missförstånd, så hade han inte sagt, och medan han utgöt sig i förklaringar transformerades han till en månglare som förklarar att kunden borde ha läst det finstilta: varan han sålde var en annan än vad kunden – allmänheten - trodde.
Politik och samhällsdebatt har alltid innehållit en stor dos marknadsplats och teater. Så ska det vara. Men när orden berövas all betydelse återstår bara kulisser och aktörer i en fars där det springs och smälls i dörrar.
Och medan detta sker ojar sig alla över att misstron ökar i landet.