Lantz blir hatad för att hon är mänsklig
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-25
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Vem har egentligen rätt att uttala sig? Vems ord väger tyngst? Natalia Kazmierska skrev härom dagen en strålande artikel om hur jobbig machostilen är i den offentliga debatten. Björn Elmbrandt kallar till exempel SR:s vd Peter Örn för Pol Pot. Under krigsreporterseminariet tyckte förre BBC-reportern Ron McCullagh att om man inte kunde supa bort ångesten med presspolarna i baren hade man inte i en krigszon att göra.
Fast de flesta journalister som sysslar med krig talar dessbättre hellre om känslor i stället för att försöka dränka dem.
(Och varför anses det vara så pretto att vara krigsreporter? Det är ett oglamoröst grovarbete där vissa specialkunskaper är nödvändiga men på vissa sätt har lokalreportrar det jobbigare.)
Uppenbarligen?irriterar det mest när omacho kvinnor framför sina åsikter. Annika Lantz blir hatad för att hon är mänsklig. Skådespelaren Nisti Stêrk blev påhoppad för att hon skrev om schlagerfestivalen i en kolumn, ämnet var inte tillräckligt viktigt och därför skulle hon inte få uttala sig. Ursäkta, men hur kan någon anse sig ha rätt att bestämma vad hon, eller någon annan, ska skriva, tycka eller vara?
Det är så trist att diskussioner blivit boxningsmatcher där man ska slugga så hårt som möjligt för att göra sig hörd. Psyka och skräm din motståndare, uthålligast vinner. Och även om detta verbala underhållningsvåld oftast framförs av medelålders män så saknar de, till skillnad från Rocky, självreflektion och ödmjukhet. Fånigt eftersom ingen har rätt jämt, allra minst jag själv, alla gör fel.
Att vilja krossa motståndaren skapar bara rädsla och då tiger folk som kanske har något riktigt vettigt att säga.
Inte är det konstruktivt heller, för debatter handlar väl ändå om att komma fram till något och ge en bredare, mer nyanserad bild av läget?
Expressens Per Svensson retar sig på att Carl Bildt har en blogg där han ger sin version av verkligheten. Jag tror att ”Kulturbloggen” har rätt i att kritiken egentligen är ett tecken på rädsla över att journalisternas tolkningsföreträde av sanningen håller på att undermineras. Och frågan är om inte detta är exakt vad som behövs.
Sanningen är lika komplex som människor, och andra, annorlunda röster behöver göra sig hörda så att hela bilden kommer fram, och denna äckliga indelning av vad som anses fint och värt att lyssna på kan försvinna. Alla har rätt att uttala sig och de ska mötas med respekt, inte med en fet smäll.