Skylten utanför elefantkyrkogården är trasig
Elefantkyrkogården tycks vara övergiven.
Det är fredag morgon och på gatan utanför Europas längsta korridor vilar Ulla-Britta Strömstedt en liten stund på sin rullator.
Inte visste hon att det är hit de kommer för att låta sina yrkesliv dö, alla de gamla landshövdingar, generaldirektörer och andra myndighetschefer som av en eller annan anledning har fått sparken och nu fördriver sin tid med utredningar som Gud glömde.
Garnisonen, Karlavägen, Stockholm, åttonde våningen.
Ulla-Britta Strömstedt tittar upp för fasaden och säger att folk med så fina meriter inte borde ha svårt att få nya jobb.
Hon är 81 år nu, pensionär sedan länge, men i många år var hon lärare.
– Jag dansade till jobbet varje dag. Det var så kul att arbeta med barn.
Fotograf Smilla Frykholm och jag tar hissen upp till åttonde våningen på vinst och förlust, jag har vänt mig till Regeringskansliet och bett om att få besöka korridoren, det blev inte förvånande avslag, men det är värt ett försök.
LISTA: Petade chefernas löner på elefantkyrkogården
En skylt utanför den låsta dörren till elefantkyrkogården meddelar att porttelefonen är ur funktion.
Datumen för ”Felanmäld” och ”Beräknat åter i bruk” har ingen orkat fylla i.
En bättre skribent än jag hade kunnat göra någonting av denna skylt, bygga en story på symboliken, slappheten, förfallet:
Allt är över, ingen kommer vilja besöka dig på elefantkyrkogården, ingen vill höra dina suckar.
Receptionen på andra sidan glasdörren är obemannad, inget mänskligt liv syns till, ingen tycks vara där.
Kalle Nilsson, utredare på statlig myndighet, skrev en rolig krönika om den 347 meter långa korridoren, det svenska kommittéväsendets hjärta, i tidningen Arbetsvärlden i våras:
”Faktum är att de flesta kan ignorera e-postens inkorg i flera dagar utan att det får konsekvenser.”
Störtad toppolitiker eller okänd utredningssekreterare, alla får de likadana kala, opersonliga rum, med samma möblemang och utrustning.
Jag knackar på dörren, ingenting händer, inte en rörelse på andra sidan.
Vi tar hissen ner igen. På bottenplan står en staty. En man på en häst. En plakett upplyser om att den heter ”Kungen rider Eriksgata”.
Några hyllningsresor genom riket lär dock inte de olyckliga andarna på våning åtta företa.
Trottoaren sjuder och frustar, kontorister, byggjobbare, mediefolk på väg till SVT och Sveriges Radio en bit bort, klockan är nio, för vissa har arbetsdagen redan pågått ett par timmar, medelklassen är på väg till sina kontor med kaffemuggar i händerna.
Att Anna Kinberg Batra, den senaste avsatta landshövdingen, skulle dyka upp är för mycket att hoppas på. Hon har väl inte ens fått något nytt uppdrag än.
Men kanske någon av de ytterligare fem omplacerade myndighetschefer som just nu sitter och tickar hög lön i månader och år?
Kanske Anneli Wirtén, sparkad generaldirektör?
Nina Cromnier, en annan gammal myndighetschef, kan vi glömma. Hon är tjänstledig, från elefantkyrkogården, ingen tycks veta varför.
Ulla-Britta Strömstedt berättar att hon är avlägsen släkt med Expressens legendariske chefredaktör Bo.
Hon har varit och handlat, mjölk, frukt, ”köttbullar har jag redan i frysen”.
Hon tittar upp mot våning åtta en sista gång och suckar.
– Det känns lite tveksamt...kanske borde de få sänkt lön när de sitter där?
Just den frågan lät faktiskt den förra regeringen utreda.
En utredning som gick ut på remiss och sedan upplöstes i tomma intet, bortglömd, saknad av ingen.