Svenska Akademien gjorde mig skamsen och besviken

Frasse Levinsson

En förskoleklass i gula västar blockerar min väg till Börshuset. Jag tänder en cigarett, håller den som en liten fackla framför mig och väser ”Jag röker, ni kommer att dö!”. Av deras frågande små blickar att döma plockar ingen Kristina Lugn-referensen. Men de skingrar sig ändå.

– Om ni fick bestämma skulle priset säkert gå till Astrid Lindgren, muttrar jag.

– Jag tror på Abdulrazak Gurnah, säger en liten pojke.

– Äntligen! svarar jag.

När även Gert Fylking-referensen susar över hans huvud ger jag upp mina försök att diskutera litteratur med den kommande generationen och fortsätter mot Akademiens högkvarter, där årets Nobelpristagare i litteratur traditionsenligt ska tillkännages. Vi journalister har blivit informerade om att pressträffen är anpassad efter myndigheternas rekommendationer. Det är lustigt att Akademien kände sig nödgad att poängtera det. I nuläget finns ju i stort sett inga andra riktlinjer än att man bör hålla sig hemma om man är sjuk. Funderar på hur många som hade vågat sig hit med 40 graders feber och spårlöst försvunnet smaksinne om det inte vore för mejlet. Så ivrig att se Sveriges förnämsta riskgrupp i verkligheten är väl inte ens Victor Malm?

På plats träffar jag GP:s kulturchef Björn Werner.

– Det är alltid så kvavt härinne, säger han.

Jag blir så irriterad på att han måste göra en grej av att han är en veteran i de här sammanhangen att jag bestämmer mig för busa med Björn. När Aftonbladet tv ringer och vill att jag ska berätta vilka kandidater det spekuleras mest om svarar jag att Björn Werner åtminstone verkar helt övertygad om att Paulo Coelho ska kamma hem det.

När min insats i sändningen är fullbordad bläddrar jag lite förstrött i min Kalle Anka-pocket, som jag tagit med för att fördriva tiden. Fastnar helt i den ruskiga historien om när Farbror Joakim blev kidnappad av Björnligan. Men min läsning avbryts när Svenska Akademiens ständige sekreterare Mats Malm gör entré i finaste gå bort-kostymen och i myndig, nästan uttråkad, stämma deklarerar att årets pristagare heter Abdulrazak Gurnah.

Skamset och besviket stoppar jag tillbaka mitt tacktal i kavajens innerficka och kryssar mot utgången.

Sanningen får man höra av barn och akademiledamöter.