Försök inte resonera med planeten om klimatkrisen
Det är inte längre skamligt att flyga långt och det är bra. Den slutsatsen drar Björn Werner i Svenska Dagbladet efter en semester på Mauritius, eftersom hans sociala medier-följe knappt ifrågasätter resan. ”Efter ett par dagar har hatarna helt drypt av” skriver vår vän Werner. Välfunnet. För vad är en människa som missunnar sin nästa det goda koldioxidlivet om inte fylld av hat? Även avundsjuka dyker upp i en bisats i texten, som bör läsas med betablockerarna inom räckhåll.
Flygskam är ute eftersom den svenska medelklassen upptäckt att det är livsförnekande och tråkigt att åka tåg. Något måste förstås göras mot klimatförändringarna, så långt är artikelförfattaren med, ”men detta något kan inte handla om att hitta nya sätt att göra medmänniskor illa till mods över att de lever helt vanliga (om än privilegierade) liv.”
Hög tid för en brasklapp: Alla vi som verkar inom tyckonomin har någon gång skrivit en intellektuellt undermålig text som får algoritmerna att hoppa av lycka. (Vi känner också igen tricket att göra semesterutläggen avdragsgilla, Björn.)
Men för de lifestyle-val som man vare sig kan motivera moraliskt eller motstå finns en gammal tumregel i uppenbart behov av aktualisering: Bre inte ut dig på kultursidorna! Detta gäller flygresor liksom fillers. Håll tyst om dem bara.
Om artikeln i Svenska Dagbladet har en förtjänst är det att den ringar in upplevelsen att nästan ingen annan verkar bry sig om klimatkrisen, så varför ska jag uppoffra mig?
Det är en ofrivilligt träffsäker illustration av en av vår tids största missuppfattningar.
En ny forskningsrapport publicerad i Nature Climate Change har kartlagt hur 130 000 människor i 125 länder ser på klimatförändringarna. Undersökningen visar att 86 procent av de tillfrågade stöttar ”klimatvänliga sociala normer”. Här ingår både skam- och skuldbeläggande (”shame and guilt”) för klimatvidriga val och uppmuntran (”sanctions and approval”) av ett mer miljömedvetet beteende. Ännu fler, nästan nio av tio, önskar att deras regering gjorde mer för klimatet. Och svindlande 69 procent säger sig vara beredda att bidra med en procent av sin inkomst för att bekämpa global uppvärmning. Här inställer sig förstås en rad följdfrågor beroende på land: Vilka politiska ingrepp i vardagen kan vi acceptera? Forskarteamet från universiteten i Frankfurt, Bonn och Köpenhamn har brutit ner det hela och landat i slutsatsen: ”En stor majoritet av världens befolkning är redo att bidra med kostsamma insatser för att bekämpa klimatförändringarna”.
Det är mycket goda nyheter i tider då de goda nyheterna är få.
Så varför får detta inget synbart reellt genomslag i den förda politiken världen över? Förmodligen för att de flesta, precis som hatarna i Björn Werners instagramfölje, känner sig ensamma med sina våndor. I 114 av de 125 undersökta länderna visade sig en majoritet av de tillfrågade vara villig att bidra till att bekämpa klimatförändringarna. Men i 110 av dessa länder trodde sig denna grupp tillhöra en minoritet. Det vill säga: De flesta respondenterna levde i föreställningen att mindre än hälften av medborgarna i deras land var redo att göra samma sak, när de i själva verket var i majoritet.
Det är med förlov sagt inte en splitterny spaning att världen är i behov av förändringar på systemnivå för att klara de globala klimatmålen. De allra flesta experter är också eniga om att genomgripande beteendeförändringar på individnivå är absolut nödvändiga för att nå dit.
Vi kan vrida och vända på argumenten hur mycket som helst. Planeten är tyvärr en svårlurad motpart när det kommer till att resonera sig ur klimatkrisen.