Ahmad i Gaza: Alla har glömt oss

När kriget i Gaza bröt ut hade Ahmad Ashours dotter Laure precis börjat skolan. Nu har hon har gått miste om nästan ett helt läsår – och pappan har inte sett sin sjuåring på snart sex månader.

– Alla andras liv fortsätter – bara våra har helt stannat av, säger han.

Den 1 maj, en vecka innan Israel tog kontroll över Gazas gränsövergång mot Egypten, lyckades Ahmad Ashours fru och tre barn ta sig till grannlandet. En vecka senare skulle han följa efter sin familj, men vid det laget var det för sent.

– En vecka förvandlades till fem månader. Vi hade så många planer, säger Ahmad Ashour över en skakig linje från södra Gaza, dit familjen flydde i oktober sedan dess hus lagts i ruiner i en israelisk attack.

Sedan han separerats från familjen är allt ”väldigt svart”, säger Ashour. Han jobbar så gott det går och köper mat när han har råd – ett kilo tomater kostar numer runt 50 shekel, motsvarande omkring 135 kronor. Nätterna tillbringar han i sin morbrors hus tillsammans med ett 50-tal andra. Så fort det finns täckning pratar han med frun och barnen – eller trycker ”uppdatera” på alla nyhetssajter i jakt på positiva besked om gränsen.

Vill ha vänner – och uniform

40 mil bort, i Kairo, fyllde minstingen Nahawand precis ett och ett halvt år.

– För några dagar sedan fick han sin första vaccination. Jag saknar honom, saknar att se honom växa upp. Han känner sin pappa enbart genom en skärm.

Dottern Laure, som precis hade börjat första klass när kriget bröt ut, får inte gå i skolan i Egypten då familjen inte har uppehållstillstånd. I stället försöker föräldrarna få henne att plugga online via en skola i Ramallah på Västbanken. Men hon vägrar.

– Hon säger: ”Pappa, skolan jag vill gå i är en byggnad. Att gå i skolan är att ha vänner och en skoluniform, var är allt det?”. Föreställ dig att inte ha några svar på varför hon inte får gå till skolan med sina grannar om morgnarna.

Hoppet finns kvar

Ahmad Ashour ledde tidigare det läsfrämjande Tamerinstitutets arbete i Gazaremsan. Nu har han gått över till att vara konsult. I höst skulle han ha påbörjat en forskningstjänst vid universitetet i franska Tours, men det har satts på paus. Liksom allt annat i livet.

Frustrationen är stor. Och sedan kriget spillde över på Libanon har den bara växt, säger Ashour.

– Det känns som att vi har glömts bort. Våra nyheter har blivit till gårdagens nyheter. Alla andras liv fortsätter – bara våra har helt stannat av.

Ahmad Ashour är rädd varje dag. Han har förlorat både kollegor och kusiner i kriget. Att leva med dödsångest i över ett år tar på den mentala hälsan, säger han.

– Ingen här mår bra. Det är omöjligt att förstå att det har gått ett helt år och kriget pågår än.

– Men jag har fortfarande hopp. Utan hoppet kan vi inte fortsätta.