”Om de var äldre kunde vi lura dem på pengar”
Emelie jobbade som chaufför åt Riddermark: Säljarna sa att vi skulle ljuga
Publicerad 19.41
När Emelie jobbade åt Riddermark hade hon två arbetsuppgifter: Att köra bil och att ljuga.
Personer som inte hade koll på bilar var enkla offer.
– Det var ju ofta äldre människor. Om säljarna fick reda på att det var en äldre kund så visste vi att vi kunde lura dem på pengar.
Emelie, som egentligen heter något annat, är en tjej i 25-årsåldern. Hon jobbade i närmare tre år åt företaget Zäkra Leveranser som kör bilar åt Riddermark.
Riddermark både köper och säljer begagnade bilar. Bilarna hämtas och lämnas hemma hos kunderna av chaufförer, som Emelie.
När hon hämtade bilar skulle hon också pruta ner priset, så mycket som möjligt.
– Det var säljarna som sa att vi skulle ljuga. Om vi inte ljög och fick ner priset så fick man mycket kritik. Man fick höra att man inte kunde räknas med. Och i värsta fall kunde man få en anmärkning, och fick man flera anmärkningar skulle man bli av med jobbet.
Kollade om de gick att lura
När de kom ut till kunden gjorde de en första bedömning av om personen var möjlig att lura.
– Vi kollade läget först, vad är det för typ av person? Och så gjorde vi en liten analys på det. Sen hörde man av sig till säljarna och då frågade de oftast vad är det för kund du är hos? Är det en äldre, yngre? Har personen koll på bilar och fordon?
– Och på så sätt kunde man ju bestämma om man skulle dra ner på priset rejält eller om det var en kund som hade koll på läget som man inte kommer kunna lura.
En grupp var enligt Emelie speciellt utsatt.
– Det var ju de äldre. Om säljarna fick reda på att det var en äldre kund så visste vi att vi kunde lura dem på pengar.
Ljög om däck och missljud
– Vi kunde ju ljuga om allt möjligt egentligen. Om att det behövde göras service eller att det var olika fel på bilen, fel som egentligen inte fanns men som vi bara hittade på.
Emelie berättar att det fanns några standardlögner som de brukade ta till:
– Mönsterdjup på däcken till exempel. Vi mätte med linjal och de kunde vara godkända, men vi ljög och sa att nej, det är inte godkänt. Ett däck kan ju kosta 4 000 kronor, gånger fyra blir det mycket pengar. På så sätt lyckades man få ner priset väldigt mycket på bilarna. För att sälja dem för mycket dyrare sen då.
– Och missljud från motorn. Vi trampade på gasen och sa till kunden att ”jag hör ett missljud”, fast vi inte gjorde det. Det var helt naturliga ljud som kom av motorn.
– Det var ju kunder som inte riktigt hade koll på bilarna som gick med på det här.
Emelie beskriver hur hon och hennes kollegor var pressade att ljuga, allt för att kunna ringa till säljarna på Riddermark och säga att de fått ner priset på bilen
– Man var ju tvungen att ljuga. För annars skulle man själv få ett samtal dagen efter. Och få frågan varför man inte hade gjort si eller så. Man kände det här tvånget.
Hjulen trillade av
När bilar levereras ut till kunderna mörkades också incidenter.
– Det har hänt mig flera gånger att bilarna har tappat hjul på motorväg eller landsväg. Det är läskigt när det händer. Sen blir det ju extrema skador på bilar som har tappat hjul.
Enligt Emelie får köparna aldrig veta vad som hänt. Skadorna på bilarna utreds inte.
– De sätter bara tillbaka hjulet på bilen och sen levereras den till kund.
Emelie säger att vissa av de som kör ut bilar åt Riddermark saknar körkort. Pressen att köra fort och hinna med många leveranser gör att förarna blir av med körkortet.
– Om de fick reda på att någon hade blivit av med körkortet så sa de bara ja men kör lite lugnare den här veckan, ta det lite lugnt, håll koll på om du ser poliser.
– Sen fanns det ju många som aldrig hade körkort från första början. Men i och med att Riddermark och deras dotterbolag aldrig gör några bakgrundskontroll så blev de ändå anställda.
Varnad – då hon inte ljög
Emelie berättar att hon fick två varningar för att hon vägrade att lura kunder.
När hon sedan blev inblandad i en mindre trafikolycka och arbetsgivaren sa att hon själv skulle betala för att reparera bilen fick hon nog och sa upp sig.
– När jag fick min slutlön såg jag att de hade dragit pengarna för skadan.
När Emelie ser tillbaka på åren som Riddermarkchaufför är det pressen och ångesten hon minns.
– Det kändes fruktansvärt att behöva lura människor och ha det som sin arbetsuppgift. Det var ingenting som jag strävade efter eller var med på när jag började på företaget. Jag gick dit i förväntan att jobba för ett professionellt företag, men jag fick lära mig att det här var en daglig grej som du arbetar med.
