Hejdlös, vild bluespunk

Läs recensionen av The White Stripes konsert

The White Stripes

Plats: Berns, Stockholm. Publik: 1 200 (väldigt utsålt). Längd: En timme. Bäst: "You"re pretty good looking". Sämst: Jacks röst låter trots allt manierad i överkant ibland. Fråga: Visst är bas ett rätt överskattat instrument ändå?

Tro allt ni hört!

The White Stripes är precis lika bra som de är coola.

Så det kan bli. Låt ett fotogeniskt syskonpar från Detroit klä sig snyggt i rött och vitt och bubbla lite om konst och design.

Släpp sedan ut dem på en scen för att banka på trummor och hamra på rostiga elgitarrsträngar.

Svårare behöver det inte vara att få en ung urban indierockpublik att gå bananas över uråldrig blues, ännu äldre country, snudd på lika gammal rock"n"roll och åtminstone 35 år gammal pop.

För det är ju nästan bara sånt de spelar, The White Stripes.

Berns vackra scen är egentligen på tok för stor för dem, men Jack White gödslar med infallen och för så mycket passionerat oväsen med både gitarr och röst att publiken hålls på helspänn från början till slut.

Han radar upp sina korta utbrott till låtar (13 stycken bara första halvtimmen) och varvar egna semihits som "Hotel Yorba" och "You"re pretty good looking" med långsamma shufflebluespastischer, en skvätt cabaretmusik, Dolly Partons "Jolene" och Bob Dylans "Lovesick".

Nej, han ryggar inte ens för en så "helig" låt. Han bara hamrar fram den, och den blir visserligen något helt annat men låter hur bra som helst.

Systern Meg följer lyhört minsta avstickare med trummorna.

Det är vilt, hejdlöst och allt annat än vackert och välspelat. Men det är den grymmaste bluespunk som bombarderat Stockholm på evigheter.

Och den får 20-åriga tjejer som aldrig hört vare sig Loretta Lynn eller Hound Dog Taylor att köpa White Stripes-klockor efteråt.

Håkan Steen