Justin Timberlake är ett under av underhållning
Publicerad 2024-09-03 00.56
KONSERT Justin Timberlake är en smärre Las Vegas-show koncentrerad till en och samma person. Ett litet under av underhållning.
Som scenartist har han sedan länge hittat en stilig kostym att åldras i.
Justin Timberlake
Plats: Tele 2 arena, Stockholm. Publik: Ingen uppgift, men arenan är välfylld. Längd: 1 timme och 54 minuter. Bäst: När låten ”Drown” drunknar i ”Cry me a river”, svänget i ”Let the groove get in” och den tyngdlösa ”Mirrors”. Sämst: Nummer som ”Sanctified” och ”Infinity sex” från senaste skivan lämnar en del övrigt att önska.
På herrarnas toalett syns ryggtavlorna på två män som uträttar sina behov sida vid sida. På den ena står det Dream Theater. På den andra: All Saints. Där har ni spännvidden på Justin Timberlakes publik.
Under sin tre decennier långa karriär har Memphis-sonen provat på det mesta. På vårens ”Everything I thought it was” – uppföljaren till ”Man of the woods”, en vilsen irrfärd i skogen där popstjärnan bytte om från kostym till pläd – gjorde 43-åringen pappasoul i sandaler och återförenades med pojkbandet ’NSync.
Den påföljande ”The forget tomorrow world tour” har kantats av nyheten om sångarens rattfylla på väg hem från en middag i Hamptons utanför New York i juni. Timberlake adresserade kort därpå händelsen på en spelning i Boston där han frågade om någon i publiken planerade att köra hem efter konserten. Under turnén har fansen burit hemmagjord merch med popstjärnans mugshot på.
I kväll hissas artisten upp genom scengolvet enligt arenapraxis. Justin Timberlake kan konsten att buga med den amerikanska ex-barnstjärnans självförtroendet och få en stadion på fall redan på vägen upp igen. Han är ett fullblodsproffs som vet exakt hur han ska vinna publikens gunst – ofta med imponerande små medel. En konstpaus, ett litet spankulerande längs scenkanten, ett jonglerande med mikrofonen.
Han läser på små skyltar i publiken. På en står det ”Skipped school for you”. Han tar en selfie – men bedyrar att han är emot skolk. Gratulerar en Paulina på födelsedagen. Hela tiden finner man sig leende som inför en snacksalig toastmaster på ett bröllop – nästan mot den egna viljan.
Även som sångare har Timberlake massor av självförtroende och kan lita blint på sin tenor. Imponerande är också hur intensiteten och närvaron är lika stark som någonsin. Jag har sett Justin tre gånger under de senaste tio åren. På ”The 20/20 Experience world tour”, som senare blev konsertfilm på Netflix, hittade den forna pojkbandsstjärnan och hans briljanta liveband The Tennessee Kids slutgiltigt en stilig scenkostym att åldras i.
Inte varje nummer av den lättfotade sandalsoulen från senaste albumet håller emellertid samma klass som Timberlakes tidiga katalog. ”Sanctified” och ”Infinity sex” är bara två exempel på det. (Ja, vi har hamnat i den barnförbjudna delen av showen, om någon undrade.) Vid ett tillfälle använder artisten mikrofonstativet som en glödande sticka, någon slags futuristisk fallossymbol, som han skickar ut i publiken simultant med lasern.
I ”Drown” skickar han i stället ut sin imponerande falsett i lokalen samtidigt som han drunknar på bildskärmarna. Sedan pitchas sången ner och låten liksom dyker över i klassikern ”Cry me a river” – ett av konsertens snyggaste ögonblick. Justin gör den som duett med Stockholm, använder hela arenan som duettpartner.
Efter en dryg timme intar Timberlake den obligatoriska ”B-scenen”. Tillsammans med The Tennessee Kids saxofoner och breda leenden i mitten av publikhavet uppstår faktiskt livemusik i sin mest sprudlande form.
Därefter återvänder JT till den stora scenen för att framföra den enorma trollhiten ”Can’t stop the feeling”. Det är popmusik som är hundra procent ballongkompatibel men ändå lyckas beröra.
Jag antar att även finalen där Timberlake framför den bedårande ”Mirrors” på en flygande, roterande, självlysande rektangel skriver in sig någonstans i den allra förnämsta arenapophistorien.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik