Betyder det inget när lärare gråter?
Skolan sviker arbetarklassens barn
När Aftonbladet besöker min gamla högstadieskola Högalidskolan i Kiruna är det ett nerslag i en helt annan skolverklighet än den jag själv mötte i 90-talets klassrum.
Det var i skolan klassresan började för många av oss vars föräldrar inte läst på universitet och hade titlar som gruvarbetare och undersköterska. Jämlikhetsambitionerna var tydliga och föräldrarnas betydelse för studieresultaten mindre än idag.
I skollagen finns de där ambitionerna naturligtvis kvar, skolan ska vara likvärdig, men något jämlikt utfall presteras det inte i dagens skola. Det har även regeringen insett och satsar 4,9 miljarder nästa år för att öka jämlikheten i skolan. Men oron finns där ändå bland kommunerna. Nedskärningarna har varit många och de som arbetar med eleverna ser en skola som sviker.
Föräldrarna avgör
Sedan 00-talets slut har föräldrarnas ekonomi blivit allt viktigare för elevernas skolresultat, vilket bland annat Skolverkets undersökningar visar. Det har även skolornas elevsammansättning blivit.
Den mest avgörande faktorn för elevernas studieresultat av de socioekonomiska faktorerna är föräldrarnas utbildningsbakgrund.
De som hamnar på efterkälken och inte kan hävda sig i dagens skola är arbetarklassbarnen och de som kommer till Sverige. Att föräldrarnas utbildningsbakgrund är avgörande för elevernas resultat betyder också att det finns en klyfta mellan stad och land. SCBs statistik visar att utbildningsnivån ser väldigt olika ut över landet.
Högst är utbildningsnivån i storstadsregionerna och i residensstäderna i Sverige. I rika kommunen Danderyd norr om Stockholm har exempelvis hela 57 procent av befolkningen minst tre år eftergymnasial utbildning. I Kiruna är den siffran 18 procent.
Extraresurserna viktiga
Extraresurser i skolan och tjänster som elevassistenter är viktiga för att få skolan att fungera. Det ger lärarna större utrymme att fokusera på undervisningen och innebär stöd till eleverna som av olika anledningar har det lite tuffare i skolan.
I Kiruna har det funnits 75 elevassistenter. Nu ska antalet elevassistenter ner till 25. Det är ett svek mot eleverna som behöver skolan allra mest, mot barnen som redan kämpar.
Ilkka Tapojärvi är rektor på Högalidskolan i Kiruna. Till Aftonbladet säger han att ”Det känns som att snaran dras åt hårdare hela tiden.” Han berättar om lärare som inte vet om de kommer orka, om tårar.
Betyder det ingenting när lärarna sitter och gråter? Betyder det ingenting när föräldrar är oroade över om deras barn ska klara sig?
Att människor i helgen kommer marschera i Skolmarschen mot nerskärningarna är inte alls särskilt konstigt.
Skolsveket tar ifrån barn deras framtid.