Ger mycket pengar taskiga värderingar?
Övre medelklassen lever i tron att Stockholm är två städer
Boken ”Rich Dad, Poor Dad, Vägen till ekonomisk framgång” av Robert Kiyosaki är lite av en klassiker inom den ekonomiska självhjälpsgenren.
Den gavs första gången ut 1997 och blev snabbt en succé. Kiyosaki berättar om hur han som liten fick finansiella råd från två pappor, sin egen och sin bästa kompis.
Både tyckte att man ska arbeta hårt, skaffa sig en bra utbildning och betala sina räkningar i tid. Men medan hans egen pappa, den fattiga, ansåg att trygghet var viktigast så tyckte hans kompis pappa det var bättre att ta risker. Den rika pappan tänkte inte "jag har inte råd" utan "hur får jag råd" och ville hellre driva eget företag än arbeta åt andra.
Om man tänker som en rik person så blir man en rik person, är budskapet.
"Rich Dad, Poor Dad" är en av tusentals liknande titlar, en slags finansiell pornografi som ofta återfinns på tågstationer eller flygplatser, och som alltid landar i samma slutsats: om du lyckas i livet är det din egen förtjänst, om du misslyckas har du dig själv att skylla. Böckerna är en slags titthål in i överklassens och den övre medelklassens självbild.
Ibland kan man få mängdrabatt.
Vilket för oss till parkeringen vid Djursholms slott. I veckan beslutade Danderyds kommunfullmäktige att förbjuda tiggeri där. Även vid Danderyds golfklubb, Stocksunds torg och ICA Myran vid Mörbyhöjden kommer så kallad "passiv pengainsamling" att förbjudas.
Danderyd har enligt SCB högst skattekraft i hela landet, 76 procent över riksgenomsnittet, och fjärde lägst kommunalskatt. Tidigare har även Lidingö och Täby fattat motsvarande beslut, även de bland landets rikaste. Är det en slump att just dessa tre är först i Stockholms län?
I veckan blev det annars debatt om en annan av huvudstadens gräddhyllor, Hornsbergs strand.
Det började med att Aftonbladets Natalia Kazmierska i ett uppmärksammat reportage berättade om konflikten mellan kebabstället Midan och bostadsrättsföreningen Välbehaget. De boende vill ha bort restaurangen som förutom att servera en shawarma "som tillagas på traditionellt vis som i Syrien" även lockar dit förortsungdomar som skräpar ner och stör.
– Jag är ingen rasist, men det är ju Mohammed och Ali som hänger här, säger Emma, som bor i en åttamiljonerslägenhet i Välbehaget och egentligen heter något annat.
Nu vill bostadsrättsföreningen vräka Midan och en rättslig process pågår.
De boende tycker bilden av rikemansgetto är orättvis och får stöd i detta av borgerliga ledarsidor.
"Att leva i en stad betyder att man måste visa hänsyn. Så varför ska vi låta unga män bete sig som drägg bara för att de eventuellt har postadress Orten?" skriver Expressens ledarskribent Linda Jerneck.
Det är lite fascinerande att läsa.
På senare år har flera av Stockholms uteställen tvingats stänga efter klagomål från grannar, Snotty, Bitter pills, Kägelbanan packar alla igen.
Stockholms kulturborgarråd, Jonas Naddebo (C), har till SVT kallat utvecklingen ”förödande” och de borgerliga ledarsidorna rasade även då – men denna gång mot stängningarna.
Det verkar vara viss skillnad på folk och folk.
Uppställningen för bostadsrättsföreningen Välbehagets rätt att vräka Midan leder tankarna till raseriet när Stefan Löfven påpekade att knarkade ungdomar i Danderyd står för den efterfrågan som driver narkotikahandeln bland gängen i Stockholm. Borgerligheten blev ursinnig.
Det är som att överklassen och övre medelklassen lever i tron att Stockholm är två städer. I den ena finns tiggare, förorter och konflikter kring droghandeln - i den andra bor de själva.
Förr skulle vi nog ha sagt att detta handlar om klass. Idag pratar vi om "Mohammed och Ali". LO brukar kalla det "klassamhället i geografin" där landsort och förort lämnats efter utvecklingen. Men ett klassamhälle är det likafullt.
Problemet är inte de personer som känner obehag inför tiggare vid Djursholms slott eller att Emma i bostadsrättsföreningen Välbehaget vill sova tryggt. Deras upplevelse måste tas på allvar.
Problemet är att klassklyftorna tillåtits växa okontrollerat under så lång tid att vårt samhälle har spruckit i två delar, och nu händer det som vänstern alltid varnat för - med för stora skillnader blir till slut alla rädda för varandra.
Våra inkomster glider isär och det gör även våra värderingar.
När man läser intervjuer med människor i Lidingö, Täby, Danderyd och Hornsbergs strand verkar de, precis som den rika pappan i Rich Dad, Poor Dad, tro att deras framgång bara är deras egen förtjänst.
I en serie numera klassiska experiment i början av 2000-talet av socialpsykologen Paul Piff från University of California, Berkeley, studerade forskarna hur människor påverkas av framgång.
Vid en av studierna lät de ett hundratal studenter delta i riggade monopolspel där den ena spelaren från början fick mer pengar och två tärningar istället för en. När deltagarna efteråt diskuterade spelet så visade det sig att vinnaren ansåg sig ha vunnit tack vare sin skicklighet. Detta trots att spelet helt uppenbart var riggat. Vinnaren blev under spelets gång även allt mer otrevlig och demonstrativ i att visa upp sina framgångar.
Paul Piffs slutsatser från denna, och andra undersökningar, är ganska deprimerande. Högre inkomster tycks leda till lägre medkänsla och minskad empati. Framgång föder inte bara framgång utan även en känsla av att man förtjänat sin plats på samhällstegen och därför inte behöver dela med sig.
Men Stockholm är inte två städer och Sverige är samma land oavsett var vi bor eller var vi kommer ifrån. Klassklyftorna är skapade av politik och kan ändras av politik. Annars kommer detta bara bli värre - fler grindar, fler vakter och fler förbud.
Lösningen är inte att de som bor i Danderyd, Täby och Lidingö ska ge mer pengar till tiggare - utan att de ska betala högre skatt.
Skillnaderna mellan Hornsbergs strand och förorten ska inte vara så stora att människor inte längre känner samhörighet.
De välbärgade får helt enkelt inte tillåtas tappa markkontakten även om de gärna skulle vilja.