S migrationsutspel är Åkessons dröm
Kursen bör läggas om
I våras grävde ett antal Socialdemokratiska kommunalråd och partiets tankesmedja Tiden upp stridsyxan om migrationspolitiken. Sedan dess har det inte gått en vecka utan att debatten fått stor uppmärksamhet i media.
Kommunalråden, och tankesmedjan Tiden, vill i korthet ha en mer restriktiv migrationspolitik.
Man kan tycka tidpunkten är udda, efter flyktingkrisen ströps invandringen rejält och hittills i år har bara 13 000 människor sökt asyl. Det är en rännil jämfört med tidigare.
Man kan också tycka att Socialdemokratin kanske borde ha annat för sig, som att läsa Finansdepartementets larmrapport om att det till 2026 kommer att saknas 90 miljarder i välfärden. Eftersom vi lever allt längre och inte betalar tillräckligt i skatt.
Men partiledningen och tjänstemännen på regeringskansliet vill sedan ett par år gärna prata om migrationspolitik. Inför valet förra året försökte de vinna väljare direkt från Sverigedemokraterna genom tuff retorik om tiggare och flyktingar.
Det gick så där.
Som när man bara tre dagar efter sitt stora pensionsutspel på första maj 2018 lanserades en ”ny” tuff migrationspolitik.
Resultatet blev att ingen diskuterade pensioner.
Och att ännu fler tyckte flyktingpolitik var viktigt.
Vem som vinner på det är inte svårt att räkna ut.
Om Socialdemokraterna i valet i stället hade lovat 90 miljarder till välfärden, som LO krävde, så hade valrörelsen kanske handlat om det. Eller vad skulle ha hänt om Stefan Löfven gjort sjukvården till sin främsta fråga i valet?
Vi kan bara spekulera. Vården är sedan länge väljarnas viktigaste fråga och Socialdemokraterna har stort förtroende.
Men så blev det inte.
I stället handlade valrörelsen våren 2018 om invandring och tiggeri. Först när SD höll på att gå om Socialdemokraterna under sommaren så bytte partiledningen strategi och började prata om välfärd igen. Det fungerade. Valarbetarna sträckte på ryggen, den fackliga valrörelsen kom igång, kandidaterna visste återigen vad de skulle säga. Och Stefan Löfven kunde stanna i Rosenbad.
Jag trodde inte att Socialdemokraterna skulle gå i samma fälla en gång till.
I januariavtalet finns pengar till kommunerna, men inte i närheten av tillräckligt. Under 2019 har larmrapporterna stått som spön i backen. Över 90 kommuner kan gå med underskott, över hela landet kommer det att ske ”effektiviseringar” i skolan, i socialtjänsten och i äldreomsorgen. Men när Magdalena Andersson presenterade höstens budget fanns fortfarande inga nya pengar, bara gamla löften som redan räknats in.
I stället dessa eviga invandringsutspel som tar allt syre i radio och TV.
Det är minst sagt tondövt.
Aftonbladet ledare har upprepade gånger varnat för hur det drabbar vanligt folk om Socialdemokraterna inte är välfärdens parti framför andra. Nu börjar tiden rinna ut och Jimmie Åkesson kan efter höstbudgeten sparka in bollen i det öppna mål som januariavtalet skapat.
När S pratar om invandring - pratar SD om välfärden.
Och där någonstans kan tuvan välta lasset på riktigt.
Enligt Sifo, som sammanställt mätningar på uppdrag av Expressen, är SD nu jämstora med Socialdemokraterna i LO-kollektivet. Och det är kvinnorna, där många själva jobbar i välfärden, som börjar röra på sig.
Dessa kvinnor är välfärdens hjältar, de har dåligt betalt och allt för få arbetskamrater. Utan dem skulle samhället inte fungera men de blir ändå alltid tagna för givna. Om LO:s kvinnor har tappat tålamodet är Stefan Löfven på mycket djupt vatten.
Jag ska inte måla fan på väggen, med min gissning är att Magdalena Andersson har någonstans fram till nästa vårbudget på sig att byta spår och satsa ordentligt på kommuner och regioner. Om alla besparingar som förbereds i sjukvård, skola, äldreomsorg och socialtjänst blir verklighet kommer opinionen att tippa på riktigt.
Kursen bör läggas om nu.