EU tar makten ifrån oss – Sverige borde gå ur
Unionen är inte ett freds- eller demokratiprojekt utan ett marknadsexperiment
Det är den svenska flaggans dag, hurra hörrninini. Jag är glad för flera grejer i Sverige och gillar att bo här, men det är annat som lockar än att det är mitt eller vårt land. Ändå har jag en unpopular opinion kring det nationella: Sveriges självbestämmande borde värnas bättre. Vi borde lämna EU.
Stödet för ett svenskt EU-medlemskap må vara stort, enligt alla opinionsmätningar. Men unionens verkliga demokratiska förankring i Sverige är obefintlig.
De flesta lagar som klubbas igenom i Sveriges riksdag i dag härrör ur EU-beslut – och de fattas av ett maktkabinett det svenska folket inte ens känner vid namn.
Testa dig själv: Hur många EU-kommissionärer kan du namnet på? Vilka tycker du har gjort ett bra jobb? Vilket parti tillhör EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen? Hur fattar EU:s ministerråd beslut, hur ofta opponerar sig Sverige och vilka av de stora beslut ministerrådet fattat i år tycker du varit bra respektive dåliga? Hur tycker du att debatten inför dess beslut har varit i Sverige? Vilken roll har Roberta Metsola respektive Charles Michel? Hur stor makt har EU-parlamentet, som vi nu ska utse ett nytt via röstsedeln?
Den pyttelilla minoritet i Sverige som har bra koll på allt det nyss nämnda är förstås jätteduktig. Men den förkrossande stora majoritet som inte har en aning är långt mer representativ om vi ska prata om EU:s folkliga förankring i Sverige.
Delvis är det vårt eget fel, något som Arvid Åhlund noterade i sin recension av Ylva Nilssons bok ”Sverige sist på bollen”. Där sammanfattar han kärnfullt hur ”det svenska samtalet om EU blivit ointelligent därför att politikerna inte vill kännas vid, eller i varje fall undviker att berätta, att de numera saknar inflytande över de stora frågorna”. Det är en bra beskrivning av ett av problemen med EU. Det är inte heller i något enda avseende på väg att förändras.
I Filosofiska rummets nyligen sända avsnitt om ”EU och maktfördelningen” får man, om än utan skarp EU-kritik, en tydlig bild av hur den politiska legitimiteten brister. Om hur effektivitet allt oftare får trumfa demokratisk förankring.
Ekonomisk politik, arbetsmarknadspolitik och socialpolitik i en hel världsdel underordnas entydigt marknaden
EU:s stora problem är dock djupare och mer omfattande än så. Själva grundplåten är fel, idén är dålig, det här är inget freds- eller demokratiprojekt utan ett marknadsexperiment. Men det orkar vi inte heller kännas vid, ens i debatten.
I Jürgen Habermas och Wolfgang Streecks skriftväxling om EU och eurosystemet, återgiven i ”Demokrati eller kapitalism: Europa i kris” (Daidalos, 2015) pekar Streeck bland annat på den bristande demokratin, ”fasaddemokrati” med hans ord, och den inom EU lagstadgade marknadsfundamentalismen. Habermas försvarar EU, bland annat med fromma förhoppningar om att en koalition Europaförespråkare ska lyckas göra klassfrågorna gränsöverskridande.
Hur det ska fungera i en union som utraderar mycket av de nationella möjligheterna att åstadkomma ekonomisk jämlikhet och krympande klassklyftor besvarar han inte trovärdigt. Och fortfarande är tågordningen densamma inom EU: ekonomisk politik, arbetsmarknadspolitik och socialpolitik i en hel världsdel underordnas entydigt marknaden, företagen och den fria rörligheten för kapital.
I nyss utkomna ”Disciplinerad demokrati” (Verbal förlag) försöker Jonas Elvander genom en historieskrivning om EU:s utveckling borra djupare i det där. Vid sidan om nyliberalismen tycks nationalkonservatism och främlingsfientlighet vara de enda ideologiska utgångspunkterna förenliga med dogmatisk marknadstilltro.
Det finns i dag fler politiker att rösta på som vill avskaffa våra grundläggande mänskliga rättigheter än det finns EU-motståndare
På söndag röstar jag i EU-valet. Motvilligt. Väl medveten om att det spelar mycket liten roll, om någon alls, vill jag ändå använda det mikroskopiska inflytande jag har. En röst till EU-parlamentet är ceremoniell snarare än del av ett större demokratiskt projekt. Men det är mer än ingenting. Och när jag lägger denna larviga lilla lapp i urnan sörjer jag att det inte finns något parti att rösta på som vill lämna EU: Både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har kasserat sitt EU-motstånd. Inte ens nylanserade tokpopulisterna Folklistan är emot EU.
Vi har uppnått partipolitisk konsensus och det finns i dag fler politiker att rösta på som vill avskaffa våra grundläggande mänskliga rättigheter än det finns EU-motståndare. Det senare är också i dag mer kontroversiellt än det förra.
Trots att EU-parlamentet befolkas av allt fler nationalister och högerkonservativa är det nu vanligare med hård EU-kritik från folkvalda rasister än från vänsterröster. Traumatiserade av Brexit, och rädda för att kallas protektionister, har vänstern retirerat. Till en passiv position där man försvarar EU, och därmed radikal nyliberal klasspolitik, för att man inte törs eller kan tänka sig några alternativ. Det är för sorgligt.
