Farligt när medier och polis gör fel samtidigt
Jag kommer från en poliskritisk familj – nu är jag anhörig till en polis
I fredags stod jag omgärdad av 200 poliser. Det var examensdag för färdigutbildade snutar och eventet var pampigt. Bakom podiet i arenan skymtade sponsorsloggor, eftersom detta också är hemmaarena för det lokala hockeylaget.
Men vi var samlade för att fira ordningsmakten. De nya poliserna gick uniformerade till sina platser i takt till tonerna av Linnés festmarsch, längst fram gick fanbärare med svenska flaggan. Jag trodde jag skulle känna mig som en katt bland hermeliner eftersom jag kommer från en poliskritisk familj – jag ska förklara vad jag menar – men det blev inte så. Nu är jag anhörig till en polis och i salen var jag en i gänget bland far- och morföräldrar, barn och vänner till poliser.
Min syster stack ut, de med annan bakgrund än svensk gick att räkna på ena handen. Att myndigheter inte speglar befolkningen är inte nytt men kanske kan rädslan för polisen förklara varför så få med icke-svensk bakgrund söker sig dit. Mina föräldrar bär på minnen från polisen i Irak, som enbart är negativa. Där var polisen inte bara genomkorrupt, den var diktaturens förlängda arm.
Då lärde vi oss också att medier ibland har en osunt okritisk relation till polisen
Min egen bild av polisen har – liksom för många i min generation – formats av Göteborgskravallerna 2001. Då sköt polisen rakt in folkmassan och hindrade hundratals ungdomar från att protestera, man kan se en lågmäld skildring av detta i Nils Petter Löfstedts dokumentär ”På Hvitfeldtska bodde vi”. Då lärde vi oss också att medier ibland har en osunt okritisk relation till polisen, när alla demonstranter utmålades som huliganer medan polisen var offer. Sen svängde pendeln och polisledningen sågades jäms med fotknölarna.
Även en händelse 2013 satte spår, när en 69-årig man sköts till döds i Husby. Polisen ljög och sa att mannen förts bort i ambulanshelikopter, när vittnen och tidningen Norra Sidan hade sett att mannen bars ut ur lägenheten i liksäck.
Nu ser jag liknande tendenser i Lund. Samtidigt som jag minglar med polisaspiranter kommer rapporter om övervåld mot palestinademonstranter vid universitetet. På en demonstration grips en kvinna, polisen säger för blåljussabotage. Först när aktivister och vittnen visar journalister filmer som motbevisar polisens version ändrar tidningarna sina uppgifter.
Jag frågar poliser på examensdagen hur de ser på det som händer. Ingen vill kommentera just de händelserna men säger att det generellt är ett fåtal poliser som förstör för flertalet. De tycker bilden nu är orättvis, det har ju ändå gått bra vid de flesta lärosätena.
Ibland gör medier fel, ibland polisen. När båda gör fel samtidigt blir det väldigt allvarligt.
Min nya lärdom är att polisen varken är god eller ond – utan att den speglar landet den utövar sin makt i.
