Vid Zornmuseet i Mora dånar EPA-traktorerna
Konstnärerna gjorde Dalarna till nationens första turistlandskap
Långa bilköer mot Leksand efter en bilolycka och ganska trögt också i Rättvik men där ser själva Siljan – Mashavet – alldeles fri ut. Den 628 meter långa bryggan ut i det grunda vattnet blir till en längtans bro. Framme i Mora dånar EPA-traktorerna mitt inne i stan av Fröken Snusk och det är svårt att hitta en parkeringsplats nära Zornmuseet. Vi lyckas och redan på håll ser vi den där stora affischen med ett Siljanslandskap lysa emot oss i den heta sommardagen: En starkt uppförstorad akvarell av Hugo Alfvén som blivit kornig men därför än mer levande.
Inte visste jag att tonsättaren Alfvén målade så mycket och så bra. Jag har en gång till och med sovit över i hans gård i Tibble, utanför Leksand, men minns inte någon konst.
Dalarna blev nationens första turistlandskap. HC Andersen var på resa där 1849, ditlockad av en skrift av Fredrika Bremer; bland annat skildrade han midsommarfesten i Leksand. Dalaromantiken startade nästan redan där. En gammal reporter på Dala-Demokraten, bosatt i bruksorten Borlänge, brukade berätta vart familjen for på semester under barndomen: till Dalarna! Utanför Borlänge pekade en skylt mot ”Dalarna”, ut ur industrialismen, mot pastoralen längs älvarnas dalgångar och kring Siljan. Nationalromantiken och den litterära nittiotalismen gjorde Dalarna till den dunkande motorn i nationsbygget Sverige i början av nittonhundratalet.
Jag har mött inflyttade Stockholmare i Tällberg som liknat passionerade ambassadörer för en approprierad kultur och gör det bra, trots Östermalmsdialekten.
Vad gör turism med en plats och dess folk? På senare år har jag varit i Barcelona och Amsterdam och bokstavligen känt turisttrycket och mina egna steg där pulverisera dessa städer. Almedalsveckan, denna penningstinna elitbubbla, står jag inte längre ut med. Dalarna är däremot inte alls precisionsbombat av turism på samma sätt, även om det en gång i tiden blev konflikter.
För min del kan det inte hjälpas: jag har alltid beundrat klassresenären Anders Zorn
Till Gagnef anlände Ottilia Adelborg, Sveriges första barnboksförfattare, med sina systrar 1903. Då hade lokalbefolkningen redan börjat tröttna på turister. Dessa kunde stå och glo genom fönstren på någon gammal gumma som satt och knypplade eller vävde. På ett upprört bymöte antogs uttalandet: Ut med turisterna!
Vad det innebär att utsättas för en exotiserande blick har inte minst samer vittnat om. Men också vanliga bönder, drängar och pigor som vid den tiden knappt ens hunnit bli särskilt svenska, måste ibland ha retat sig på de lystet nyfikna blickarna. Just Ottilia Adelborg kom ändå att bli mycket älskad i sin by.
Men turismen och alla de där konstnärerna bidrog till att rädda kvar mycket av ett folkligt kulturarv. I tidernas ände har den exotiserande blicken på många sätt krupit in i de lokala befolkningarnas egen självuppfattning: Detta är Dalarna! Vi är som vi är. Vi håller på vissa traditioner. Jag har mött inflyttade Stockholmare i Tällberg som liknat passionerade ambassadörer för en approprierad kultur och gör det bra, trots Östermalmsdialekten. Ingenting i Dalarna liknar ändå det Visby som ockuperas, inte av ryssar, utan av rika stockholmare.
På Zornmuseet pågår utställningen Konstnärer kring Siljan, med undertiteln Zorn och hans samtida. För min del kan det inte hjälpas: jag har alltid beundrat klassresenären Anders Zorn. Det är inte kullorna, det är färgerna och närvaron i motiven. Länge blir jag stirrande på en vägkrök utan människor, med en skymt av vatten genom snåren, en förstudie till en större målning (”Tur hos damerna”). Inget berömt verk alls. Men i den vägkröken tror jag mig se en inre väg till ett älskat landskap.
Något officiellt konstnärskollektiv fanns inte kring Siljan. Det existerade nätverk, mellan orter i Dalarna och med många trådar till Stockholm. Hilma af Klint och Elsa Beskow besökte Adelborg i Gagnef kyrkby och Adelborg var vän med paret Zorn. Karin och Carl Larsson hälsade på Anders och Emma Zorn och tvärtom. Gustaf Anckarcrona från Jönköping gjorde målningar av byskolor och och höhässjor som är långt bättre än det rykte han har som kulturnationalist.
På en vägg dyker Gustaf Theodor Wallén upp: Kläder på ett tvättstreck. Han hade fått ett visst genomslag i Paris, men fastnade för Dalarna. Hans elev och snart hushållerska hette Lilly Segerdahl, bördig från Dalarna, men utbildad i Stockholm. Man önskar sig mer av just den orättvist bortglömda Segerdahl; i en av hennes sista målningar möts man av hennes ansikte på väg att brytas sönder av psykisk sjukdom.
Många av konstnärerna kring Siljan hade genuina rötter i landskapet. Någon var son till en kolare, en annan till en kurbitsmålare. Turister och ditresta konstnärerna blev knappast heller kulturimperialister utan snarare stillbildsfotografer av en snart alltmer hotad allmogekultur. Det passade in i nationsbygget. Den mer drömska sidan av arbetarrörelsen skulle snart istället hitta till Dan Anderssons finnmarksromantik - vildare, farligare, bortom det nationella.
Turism är idag ofta en cancersvulst. Men för hundra år sedan hade den inte den där enorma kommersiella makten över de lokalbefolkningar som mötte den. Mötet blev på något sätt mer jämlikt. Själv stannar jag där, i en anspråkslös vägkrök, öga mot öga med en titellös nationalromantik, utan en enda turist i sikte.
