Kulturhuset tog bort barnens Palestinakonst
Det som anses opolitiskt idag kan väcka anstöt imorgon
En dag i juli, i en stad i norra Skåne, tar kommunen ner ett konstverk från väggen på det lokala kulturhuset.
Avsaknaden av detta lilla verk skapar inga svallvågor, leder inte till någon debatt om konstnärlig frihet eller fördjupar diskussionen om armlängds avstånd. Däremot skapade det visst huvudbry under den korta tid det satt uppe. På kommunen ringdes kulturchefen in från sin semester för att ta ett beslut om konstverkets vara eller icke vara.
Det togs skyndsamt: inga mötesanteckningar finns att tillgå. Däremot ett mail som visar var kedjan startade. En medborgare hade promenerat förbi och tyckt att budskapet var uppseendeväckande. Det slutgiltiga beslutet blev således icke vara: ned med konstverket, som gjorts av barnen på en fritidsgård. De har under sommaren deltagit i ett koncept som gått under namnet ”Gör din röst hörd”. För tredje året i rad får barn, i samarbete med konstpedagoger, tillsammans utforma ett gemensamt konstverk som ställs ut.
Några barn ville prata om Palestina. De målade därför de palestinska flaggorna och skrev: ”From the river to the sea, Palestine will be free”.
Deras röst hörsammades för ett ögonblick, men tystades sedan igen.
För att det inte skulle bli alltför orättvist bestämde sig kommunen slutligen för att ta ned samtliga konstverk.
”Det är väldigt viktigt att man känner sig trygg när man går förbi” säger kulturchef Pernilla Tomasson när hon ringer upp mig. ”Vi får inte som kommun ta politisk ställning.”
För barnens del har de nu fått lära sig i ung ålder om den princip som med stor sannolikhet komma att förfölja dem framöver: politiska beslut kan alltid bortförklaras genom att tala om att man inte ägnar sig åt politik, utan tvärtom återställer ordningen till en påstådd neutral sådan.
”Man ska inte mötas av symboler och text som skapar obehag. Här ska alla vara välkomna” säger kulturchef Pernilla Tomasson.
Sådant blir det samhälle som likställer neutralitet med det som inte förargar
Ett annat barn, nioåriga Leonardo i Malmö, fick nyligen lyssna till liknande svepskäl från vuxenvärlden. Under Eurovision-veckan i Malmö kom han till skolan med en t-shirt där det stod ”Boycott Eurovision”. Längre ned på tröjan stod det: #Ceasefire. I Sydsvenskan går det att läsa om hur Leonardo togs ut ur klassrummet av vicerektorn och en lärare som ville ha ett enskilt möte med honom. De sa att han skulle täcka över tröjan eller gå hem.
När de sedan fick frågor om sitt agerande svarade de att skolan har barn från överallt i världen. ”Därför måste skolan vara neutral”.
I en utredning kom skolan sedan fram till att de gjort fel, och att Leonardo utsattes för kränkande behandling. Händelsen hade lika gärna kunnat falla i glömska, men den gången stod barnet och hans föräldrar på sig.
På en annan Malmöskola, Toftanässkolan, slutade den omtyckta lärarvikarien Maha Ibrahim plötsligt att få jobbförfrågningar. Det skedde i anslutning till att hon kommit till skolan med en Palestinasjal. Skolledningen kallade in henne och sa att de hon skulle ta av den. Till SVT berättar Maha Ibrahim att: ”Jag fick inget konkret om vad diskussionen skulle gå ut på mer än att vi ska hålla oss neutrala på vår arbetsplats.”
Så uppstår en sorts neutralitetens diktatur
Hon hade burit sjalen hela sitt liv, men nu hade den ändrat betydelse. Detta är nämligen det bedrägliga med att hänvisa till neutralitet: det som anses opolitiskt idag kan väcka anstöt imorgon. I Kristianstad var det den förargade medborgarens upprördhet som ledde till tjänstemännens möte, som i sin tur ledde till att konstverken togs ner. Sådant blir det samhälle som likställer neutralitet med det som inte förargar.
De intensifierade kraven på att placera sig bortanför politiken blir i själva verket ett sätt att se till att människor håller sig mitt i politikens kärna; att de lydigt underställer varje ideologisk förskjutning utan något ifrågasättande.
Någon tar ett politiskt beslut om vad som ska tas bort eller förvägras en, vad man får säga och tycka och tänka. Ändå hävdas det politiska uppstå hos någon eller något annat – det var sjalen, eller teckningen, eller tröjan som satte igång det politiska maskineriet, inte de som hade makten att bestämma över hur människorna skulle gå få gå klädda.
Så uppstår en sorts neutralitetens diktatur. Politiska beslut fortsätter att tas, med hänvisning till att politik inte har någonting här att göra.
Och på Barbacka kulturhus i Kristianstad är ytorna som tidigare innehöll konstverk nu tomma.
