Kamala Harris är långt ifrån någon underdog
Uppväxt på samhällets gräddhylla – men kan ändå gå åt vänster
Om Kamala Harris nomineras till Demokraternas presidentkandidat – vilket är troligt – kommer medierna bågna av artiklar om ”den första svarta kvinnliga presidentkandidaten”. Harris har under de senaste åren byggt upp en image av att vara en underdog som tagit sig upp till toppen genom progressiva reformer, särskilt riktade mot fattiga icke-vita.
Inte minst i sin självbiografi, med den sirapsindränkta titeln ”De sanningar som förenar oss”, som kom 2019 (på svenska 2021, Forum). Där framställde hon sig som en förkämpe för rasifierade familjer, legalisering av marijuana och reformering av rättsväsendet. Biografin – som var ett cv i bokform – kombinerades med en surdegsdoftande uppväxtskildring i det härligt multikulturella Berkley. Det är en stark - och sammansatt - berättelse hon byggt upp.
Problemet med den är att den är, om inte ett falsarium, så i alla fall en halvsanning. Harris är uppvuxen på samhällets gräddhylla, med en mammaprofessor i Berkley och en pappaprofessor på Stanford. Själv är hon utbildad jurist. Anledningen till att jämlikhetsfrågorna engagerat henne har mindre att göra med att hon står nära Democratic Socialists of America och mera med att IMF oroar sig för klassklyftorna. Granskar man hennes cv upptäcker man att hon under sina år som distriktsåklagare knappast stått på barrikaden för progressiva reformer – tvärtom.
Ta ”massinlåsning” som exempel – en fråga som har varit brännhet under stora delar av 2000-talet. Under sin tid som distriktsåklagare i Kalifornien gjorde sig Harris känd för att försvara delstatens osedvanligt grymma ”three strikes law”. En stegrande straffskala som kan leda till livstidsdomar för småbrott – vilket drabbar fattiga och rasifierade oproportionerligt hårt. 1999 ägde ett uppmärksammat fall rum när två poliser påstod sig ha sett den före detta inbrottstjuven Daniel Larsen slänga en fickkniv under en bil, något som han fick 27 år i fängelse för.
En absurd dom, som resulterade i en gigantisk namninsamling och påtryckningar från folkrörelser. Men Harris var benhård. Efter 14 år släpptes Larsen villkorligt ur fängelset, men som distriktsåklagare släpade Harris tillbaka honom in i rättssalen. Detta samtidigt som hon talade högljutt om de överfulla fängelserna.
Överlag ger Harris intryck av att vara en vindflöjel och rävspelare. I självbiografin skryter hon med sin kamp för att legalisera marijuana. I själva verket svängde hon 2012, direkt efter att New York Times ändrat sig i frågan. Under sina sju år som distriktsåklagare i San Francisco åtalades 2000 personer för marijuanainnehav – en hög siffra i sammanhanget.
I boken påstår hon vid flera tillfällen att hon är ”tuff mot storföretag”, men efter finanskraschen 2007 körde hon över sin egen stab som ville åtala Steven Mnuchins Onewest bank. Som av en händelse skänkte Mnuchin senare stora summor till hennes personvalskampanj i senaten. Kampanjen sponsrades för övrigt av flera Silicon Valley-företag.
I ena stunden talar hon engagerat mot den rasistiska kriminalpolitiken, i nästa stund försvarar hon densammas hårda straffskala för småbrott
I essän ”The Two Faces of Kamala Harris” i Jacobin framställer Branko Marcetic henne som ett janusansikte. Visst, erkänner han, har Harris gjort progressiva insatser, till exempel mot klimatskadliga storföretag. Men varje progressivt ställningstagande följs av en reaktionär reform. I ena stunden talar hon engagerat mot den rasistiska kriminalpolitiken, i nästa stund försvarar hon densammas hårda straffskala för småbrott.
Ändå kan hennes kappvändande vara en positiv sak. I Sverige – där vi är totalt upptagna av Trump och Vance – har vi nog inte riktigt förstått vilka vänstervindar som blåser i Demokraterna. Efter att Bernie Sanders erövrade problemformuleringsprivilegiet 2020 är det omöjligt att vara öppet nyliberal i partiet.
Nyligen lade Biden fram ett program för att reformera högsta domstolen, avsluta den medicinska skuldkrisen, sätta hyrestak och förbjuda automatvapen. Som Tomas Hemstad påpekar här i Aftonbladet (22 juli) tror knappast någon att ”Sleepy Joe” skulle kunna baxa igenom det. Men kanske kan en intelligent opportunist som Harris genomföra delar av programmet. Så sent som 2020 förespråkade hon ”Medicare For All” – något som hon senare tog avstånd från när mittenpolitikern Bidens siffror började stiga. Blåser det tillräckligt starkt från vänster är det möjligt att hon fladdrar tillbaka.
