Nu måste stämningen skruvas upp ännu mer
”The Responder” är en lång natt inom poliskåren
Det finns en väldigt rolig meme om tv-serien ”The Bear”: Huvudpersonen Carmy skriker rakt ut, i ett av alla utbrott, och texten lyder: ”Oh God oh fuck, someone ordered food from my restaurant and now I have to make it aaaah”.
Signifikativt för den sortens serier vars utgångspunkt är att tittaren ska ha konstant maxpuls. ”The Bear” framförallt, men också gärna köksmiljön i allmänhet, exempelvis ”Boiling Point”. Även om det är stressigt att jobba i kök (har jag hört), gränsar det till parodi att varje gång någon vill ha en god macka i Chicago så ska en hel familj hamna i kollektiv kris.
Minst lika tacksamt för den sortens stämning är ju polisyrket, vilket ”The Responder” visade med all önskvärd tydlighet under första säsongen (2022). Martin Freemans karaktär Chris låg konstant nära det totala sammanbrottet. Hans benägenhet att täppa luckor med nya lögner och ny korruption knuffade honom ofrånkomligen närmre avgrunden. Hela vägen fram till avslutningen, då problemen löste sig. Mer eller mindre.
Problemet med en ny säsong är att allt måste börja om igen. Inte bara börja om, det måste såklart skruvas upp ännu mer, pulsen ska synas genom kläderna. Problemen är tillbaka på ruta ett – Rachel är traumatiserad efter sitt våldsamma ex som hon till slut lyckats lämna. ”Har du någonsin velat bränna handen på ett strykjärn?”, frågar hon Chris i bilen, den enda plats där de får vara ifred.
Han i sin tur är precis lika utpressad av de kriminella som sist. Finns det en gräns för hur många gånger man kan se honom skaka på huvudet och väsa ”Fucking hell”, när han inser att han måste doppa fötterna ännu djupare i brottsligheten han är anställd för att motverka? Förmodligen, men den är inte riktigt nådd än.
Tonen i ”The Responder” är fortfarande det som sticker ut, och gör den vassare än gemene polisserie. Väldigt mycket plot, desto mer vibes. Det kan låta paradoxalt, men människorna i samhällets bottenskikt skildras ömsint och med förståelse – även om personen i fråga plockar upp hundbajs på gatan för att kasta på polisen.
Det påminner om en sekvens från sitcomen ”Alla älskar Raymond”, som jag återger ur minnet: Raymonds bror, som är polis, får frågan hur jobbet är. ”Det är mest olidlig tristess som avbryts av korta stunder av total skräck”, svarar han. I ”The Responder” är den där skräcken högst närvarande, men yrket framstår ändå som angränsande till en fritidspedagog.
En annan man de kommer hem till har lappar uppsatta på väggarna där det står att han har tappat minnet och att han inte behöver oroa sig om det är mörkt. Ändå frågar han hela tiderna poliserna: ”Vad har hänt med solen?”
Hoppet är frånvarande på gatorna i Liverpool, och mannen med demens har rätt: natten är nästan allenarådande. När inget skyddsnät existerar tvingas man sätta upp lappar, så att man åtminstone har sig själv att prata med. Poliserna hinner på sin höjd sätta sig ner en stund och dricka en kopp te.
Det finns all anledning att fortsätta följa Chris och Rachels trampa runt i tröstlösheten. Eller så löser det sig den här gången också – eftersom SVT:s presstjänst inte har svenska undertexter till scousedialekten så har jag förstått ungefär hälften av dialogen. Stämning kräver inte språk.
