Wera von Essen skriver en sorts teflonlitteratur
Läs Maja Ekelöf i stället – jaglitteratur med mening
Sent omsider läser jag Wera von Essens ”En emigrants dagbok” och slås av ett nytt begrepp: teflonlitteratur. Dagboken, som visserligen är välskriven, framstår som en pr-kampanj där författaren säljer in sig som en högkänslig katolik med världssamvete. I ena stunden skriver hon en devot hyllning till Yasin i hans isoleringscell, i nästa skryter hon om att ärkebiskopen lagt till henne på Facebook. Hon köper knark av en kurir och ömkar sedan ”systrarna” i orten, till synes omedveten om hur den enes bröd är den andres död.
Allt detta hade jag kunnat stå ut med – dagböcker får vara motsägelsefulla och patetiska – om det inte vore för detta med teflonlitteraturen. Genomgående saknar von Essen skärpa i sina observationer om andra – inte ens skvallret känns särskilt precist i sin elakhet. Och personer hon gillar, som förläggaren Stephen Farran-Lee, beskrivs kort som ”en riktig människa”. Det är litteraturens motsvarighet till ett hjärta på Facebook.
Jag lägger bort ”En emigrants dagbok” och bläddrar i en autofiktiv bok jag verkligen gillar: Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink”. Plötsligt slår det mig att det finns en orealiserad potential i autofiktionen (eller ”verklighetslitteraturen” som Expressen kallat den i sin intressanta serie). Denna 70-talsbok skrevs också i en tid av kris ute i världen: klimatförändringar, risk för storkrig, oljeembargo, debatt om vinst på bekostnad av välfärd.
Litteraturen svarade med att vända sig inåt, mot bekännelsen, dagboken och den så kallade rapportboken. ”Jag-fixering” ropade kritiker då (som nu). Men de missade det väsentliga. Poängen var, som litteraturvetaren Annika Olsson uttryckt det, inte självframställningen, utan ”att ge den andra sidan röst”. Oavsett om ”den andra sidan” var en kinesisk bonde, en gruvarbetare – eller författaren själv.
I tider av kris tycks det finnas en inneboende tendens i litteraturen att vilja skala bort mytbildning kring verkligheten. Ofta genom att vanliga människor får ”berätta själva”. Men när von Essen skriver om invandrarna i förorten ser jag inget verkligt intresse för något annat än hennes egen författarpersona. När Ekelöf skriver om värk i axlarna, om författardrömmar, om oro för Vietnam är det också jag, jag, jag. Ändå upplever jag texten som noll egocentrisk. Snarare framstår den som en rapport från själen – en reseskildring inuti en utsliten arbetare.
Autofiktionen är nu liksom på 70-talet ett uttryck för att det inte går att kringgå verkligheten när det råder oro ute i världen. Men i den ryms rapportboken som en orealiserad potential i samtiden. Den är en metod för att vända sig utåt, genom att först vända sig inåt. Eller för all del: göra det personliga politiskt.
