Även döva vill uppleva sagor på sitt eget språk
Det svenska teckenspråket bör erkännas som ett nationellt minoritetsspråk
Hur påverkas människor av att i generationer förnekas sitt språk och kultur?
På svenska teckenspråkets dag den 14 maj blir den frågan särskilt aktuell för mig som döv.
Tidigare var teckenspråk förbjudet i Sverige och erkändes 1981, samma år som jag föddes. Jag tillhör därför den första generation döva som fått växa upp med att svenska staten erkänt min rätt till mitt språk och kultur.
Idag, över 40 år efter erkännandet, är det tydligt att det lett till förbättringar, men inte tillräckligt för att trygga dövas rätt till sin identitet, språk och kultur. Svenskt teckenspråk borde därför erkännas som ett nationellt minoritetsspråk i Sverige som en del av arbetet med att revidera den hundraåriga historien av språkligt förtryck. Det skulle stärka döva personers identitet och ge döva och hörselskadade bättre resiliens för att klara sig bra i samhället, ta plats på arbetsmarknaden och leva självständiga liv.
För döva präglades 1900-talet av stigmatisering och kontroll av teckenspråket och dövkulturen. Runt om på svenska dövskolor tvångsanpassades döva barn i decennier efter hörandes normer, döva barn tvingades att lära sig tala och läsa på läpparna på bekostnad av annan undervisning. Teckenspråk ansågs primitivt och dövas tillgång till arbetsmarknaden begränsades kraftigt.
Det är ett språk som praktiserats och förts vidare från generation till generation, trots hundra år av motarbete
Politiken som präglade 1900-talets påverkar än idag dövas liv. Okunskapen är stor och många tror att teckenspråk endast är ett kommunikationsstöd för den som behöver det. Men svenskt teckenspråk är ett unikt fullvärdigt språk med egen grammatik och oändliga variationer i uttryck genom sin unika visuella form. Det är ett språk som praktiserats och förts vidare från generation till generation, trots hundra år av motarbete.
För döva svenskar är det svenska teckenspråket en viktig förutsättning för vår identitet och avgörande för att vår svenska dövkultur existerar och ständigt utvecklas. På samma sätt som det talade svenska språket är avgörande för den svenska kulturen och för människor som bor i Sverige.
Trots detta lever och verkar döva människor i Sverige på ett minoritetsspråk som officiellt inte är erkänt som ett nationellt minoritetsspråk år 2024.
Som konstnärlig ledare för Riksteatern Crea, Sveriges enda teckenspråkiga teater, ser jag på nära håll ljuset av att motverka teckenspråkets låga status i Sverige. När Riksteatern Crea i höstas satte upp ”Bröderna Lejonhjärta”, för första gången på teckenspråk, berättade flera äldre att de äntligen förstod berättelsen helt och hållet. På samma sätt har jag fått se glädjen hos barn som fått se Pippi Långstrump tala samma språk som dom själva.
Tillgången till kultur på sitt eget språk, som vi är överens om är så viktig för vår förståelse för världen, varandra och oss själva, är knapp på döva svenskars modersmål. Det finns därför ett stort behov av att stärka det svenska teckenspråket genom att erkänna det som ett nationellt minoritetsspråk i Sverige. Sagorna är också våra.
Mindy Drapsa är konstnärlig ledare för Riksteatern Crea.
