Jag förstår varför man trots allt åker till Beirut
Trots alla kriser och krig fortsätter folk att fixa håret och leva livet
I somras blev det ett himla liv när svensk-libaneser trots UD:s avrådan åkte till Libanon. Liberalernas Fredrik Malm såg sin chans att kulturkriga och skrev på X att Sverige verkligen inte skulle hjälpa resenärerna om det utbröt krig mellan Israel och Hizbollah. Ulf Kristersson och Tobias Billström föll in i kören.
Själv förstår jag varför libaneserna flyger till Beirut.
Krig och kris är landets mellannamn. När det inte är krig vet alla att vad som helst ändå kan hända när som helst, som för fyra år sen då 2750 ton ammoniumnitrat, som förvarats i Beiruts hamn, exploderade.
Stora delar av staden skadades i en av de största icke-nukleära explosioner som någonsin uppmätts.
Nästan varje sommar är det kraftiga skogsbränder och ekonomin är i fritt fall, Världsbanken har kallat situationen för en av världens värsta ekonomiska kriser i modern tid. Bankerna har fryst folks tillgångar och då och då utsätts bankkontoren för väpnade rån av desperata kunder som vill ha ut sina egna besparingar.
Beirut har också en lång historia av terrorattacker mot i synnerhet politiker och journalister.
Allt det gör att libaneser ser på sitt land som en sjunkande Titanic och det gäller att hinna dit innan det är för sent. Men samtidigt utgår alla från att Titanic aldrig kommer sjunka helt, den har liksom fastnat halvvägs ner i vattnet.
Libaneserna har i alla fall en gaybar, det är mer än vad många andra har
Precis den mentaliteten räddar också landet. Hur många gånger har inte libaneser rest sig ur sönderbombade byggnader, dammat av sig, gått till sin coiffeur (frisör), fixat naglarna, botoxat pannan, rätat på ryggen och sedan fortsatt skåla och leva livet.
Andra araber hånar libaneser för deras fåfänga men det görs med glimten i ögat, man sneglar egentligen lite avundsjukt på libaneserna för deras frihet och livsglädje.
Konservativa kristna och muslimer håller sig för det mesta på sin kant. Då och då markerar de sin närvaro. För inte så längesen attackerade kristna falangister en gaybar – men libaneserna har i alla fall en gaybar, det är mer än vad många andra har.
Utsattheten har skapat en klacksparks-mentalitet och en befriande självdistans, de gör sig inte till. En bokhandlare jag träffade i Beirut för något år sedan sa halvt på skämt att ”libaneserna läser inte litteratur: böckerna skrivs i Egypten, trycks i Libanon och läses i Irak”.
Beirut är mer än bara en stad. Det är en plats att låna, en frihamn från diktatur i närliggande länder. I många generationer har politiska och etniska minoriteter sökt sin fristad där.
Nu när bomberna än en gång faller över södra Libanon och Beirut är det inte bara libaneserna som känner sorg utan alla vi andra som en gång lånat staden.
