Lambertz fuskbygge
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-05-22 | Publicerad 2015-05-21
Dan Josefsson sågar justitierådets ”bevis” mot Quick – punkt för punkt
Göran Lambertz kritiserar en recension jag skrev av hans bok Quickologi. Åsa Linderborg har i samband med artikelns publicering och även senare förklarat varför hon bad mig skriva om boken och jag ska därför koncentrera mig på Lambertz kritik mot artikelns innehåll.
Det Lambertz främst opponerar sig mot är mitt konstaterande att Quickologi innehåller massor av osanningar om Quickprocesserna:
”Kanske menar [Josefsson] att det är lögn när jag hävdar att ett stort antal bevis mot Quick är giltiga, trots att de enligt Josefsson är underkända i resningsprocessen? De ’har i samtliga fall avslöjats som bluff av Thomas Olsson och/eller resningsåklagarna’ skriver han. Men Josefsson vet inte vad han talar om. De bevis som fanns mot Quick när han dömdes, och som gjorde att han fälldes, finns samtliga kvar. Och de är sammantaget utomordentligt starka.”
Det här har Lambertz i snart tre års tid upprepat i alla möjliga sammanhang. Resonemanget bygger på en osanning som utgör kärnan i hela hans kampanj: Påståendet att Sture Bergwall skulle ha beviljats resning och friats från morden därför att han tagit tillbaka sina erkännanden, och inte därför att ”bevisen” mot honom befunnits vara värdelösa.
Alla som läst dokumenten från resningsprocessen (de finns i Quickarkivet på min hemsida) vet att det Lambertz säger inte är sant. I snart sagt vartenda beslut slås det fast att Bergwalls återtagna erkännanden överhuvudtaget inte utgjorde skäl för resning.
Det verkliga skälet till att Bergwall fick resning och friades är att advokat Thomas Olsson i sina resningsansökningar synnerligen effektivt visade att bevisen som användes för att fälla hans klient var påhittade. Antingen av Bergwall själv eller av åklagare Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, försvarsadvokaten Claes Borgström, rättsläkaren Anders Eriksson, psykologerna Birgitta Ståhle och Sven Å Christianson eller de andra som deltog i mordutredningarna och/eller talade i rätten.
Varför ljög man? I min bok Mannen som slutade ljuga argumenterar jag för att människorna runt Bergwall utvecklade en närmast religiös övertygelse om att han var skyldig, vilket i sin tur drev dem till att göra nästan vad som helst för att få honom fälld trots avsaknaden av bevis.
Dessa gruppdynamiska mekanismer kommer säkert att diskuteras länge. Men att tingsrätterna blev lurade är helt klarlagt. Det som man under rättegångarna påstod hade hänt vid förhör och vallningar hade egentligen aldrig hänt.
Bergwalls absurda mordhistorier redigerades och tillrättalades, alibin mörkades, förhör som talade för att Bergwall är oskyldig gömdes undan utan att diarieföras. Thomas Olsson avslöjade fusket tillsammans med Hannes Råstam och det är bara därför Sture Bergwall i dag är en fri man.
De sista två resningsansökningarna behövde Olsson inte ens skriva själv. Två åklagare som granskade utredningarna på uppdrag av Riksåklagaren valde sensationellt nog att förekomma Olsson och själva skriva de sista resningsansökningarna.
Om Göran Lambertz ärligt hade velat kritisera resningsprocessen skulle han naturligtvis bemöta argumenten som förs fram i resningsansökningarna. Men det gör han inte. Lambertz försöker i stället osynliggöra hela den tunga argumentation som förs där genom att påstå att Bergwall friades därför att han tog tillbaka sina erkännanden, och att bevisen som fällde Bergwall är intakta. I sin artikel listar han några av dessa ”bevis”:
”[I] min bok pekar jag på en rad bevis som otvivelaktigt fanns och som Josefsson och de andra inte vill prata om. En såg som hittades på en plats där Quick sagt att den skulle finnas, en inristning i en björk som hittades efter Quicks anvisningar, sökhundars markeringar för död människa på flera ställen som Quick pekat ut, ett test där Quick kände till tio gånger fler okända fakta om två av morden än en kontrollgrupp, en stor mängd detaljer i två bostadsområden, kroppsliga egenheter på de mördade barnen, fyndplatserna som han oftast hittade påfallande lätt, en bil som skrotats vid ’rätt’ tillfälle, en man som begick självmord under omständigheter som stämde, ytterligare ett sågblad som hittades efter Quicks anvisningar, och så vidare.”
Problemet är att antingen har Lambertz ”bevis” plockats sönder under resningsprocessen eller också rör det sig om påhitt utan någon som helst koppling till morden.
Sågen hittades inte alls där Bergwall ”sagt att den skulle finnas”.
”Inristningen” i björken gjordes troligen av en älg och återfanns inte där Bergwall påstått.
Sökhunden Zampo markerade för ”lik” på minst 59 platser och aldrig där Bergwall pekat.
Testet som påstods visa att Bergwall visste tio gånger mer om två norska mord än en testgrupp som läst om morden i tidningarna är värdelöst bland annat därför att mordutredarna svarade på testfrågorna i Bergwalls ställe.
Bergwall uppgav inte fler ”detaljer” om Bosvedjan och Fjell än man kan förvänta sig av någon som vallats i områdena, och gissade dessutom fel hela tiden.
De ”kroppsliga egenheterna” hos Therese och Johan berättade Bergwall om först efter serier av ledande frågor.
Han hittade inte alls till fyndplatserna utan behövde massor av hjälp.
Den kraschade bilen och mannen som begick självmord saknar koppling till morden.
Man hittade inte alls ”ytterligare ett sågblad efter Bergwalls anvisningar”.
Allt detta framgår klart och tydligt av resningsdokumenten. (Exakt i vilka dokument och på vilka sidor redovisar jag i faktarutan under den här artikeln).
Lambertz har i tre års tid kastat fram den här sortens sedan länge vederlagda ”bevis” i syfte att få en friad människa att framstå som seriemördare. Hur är detta möjligt?
Svaret kom i förra veckan, då journalisten Bo-Göran Bodin konfronterade honom med dokument som jag avslöjat i Aftonbladet och som visar att sökhunden Zampos markeringar helt saknar bevisvärde. Det visade sig att Lambertz aldrig sett det dokument som avslöjar att Penttinen faktiskt tipsade Bergwall om var Zampo markerat, så att han kunde anpassa sina mordhistorier till markeringarna.
Lambertz ursäktade sig med att han mest förmedlar vidare sådant som Penttinen och van der Kwast sagt till honom. Lite senare förklarade han att detta även gäller andra bevis mot Bergwall som han går i god för i Quickologi:
”Ska man skriva en bok så måste man gå igenom källorna någorlunda lagom och man måste lita på en del uppgifter. Det går inte att hinna annars att gå igenom allt. Det är en tidsfråga och en prioriteringsfråga i allmänhet.” (Svenska Dagbladet 16 maj).
Lambertz reagerar på att jag kallar honom ”simpel fuskare”. Jag har svårt att förstå vad han klagar på. Jag syftade på att han 2006 utan att granska Quickutredningarna berömde van der Kwast och Penttinen, och därmed de facto gav dem immunitet mot att åtalas för tjänstefel och mened.
I dag lär det vara uppenbart för de flesta att Göran Lambertz inte bara var en simpel fuskare 2006, utan att fuskandet och ljugandet fortsatt hela vägen in i den horribla bok som Fri tanke förlag rimligen snart kommer att dra tillbaka.
Här faller Lambertz bevisföring
De ”bevis” mot Sture Bergwall som Göran Lambertz i sin artikel påstår är ”giltiga” trots att Bergwall friats från alla morden är i själva verket avslöjade som bluff under resningsprocessen.
Alla resningsdokumenten finns i Quickarkivet på min hemsida. Här följer hänvisningar till var i dokumenten ”bevisen” som Lambertz pekar på avhandlas:
Göran Lambertz bevis nummer 1:
• En såg som hittades på en plats där Quick sagt att den skulle finnas
Detta avfärdas i chefsåklagare Bengt Landahls resningsansökan för Zelmanovitz-domen sidan 21 och 29, samt i ansökans bilaga 13, sidan 5-6. Sågen behandlas även i advokat Thomas Olssons förklaring rörande samma dom, sid 11-12.
Göran Lambertz bevis nummer 2:
• En inristning i en björk som hittades efter Quicks anvisningar
Att trädet med ”inristningen” inte alls återfanns där Bergwall sagt och att märket i trädet sannolikt gjordes av en älg framgår av advokat Thomas Olssons resningsansökan för Therese Johannessen-domen, sid 45-46 och överåklagare Björn Ericsons förklaring rörande samma dom, sid 56-57, inklusive i bilaga 2 sid. 43-46.
Göran Lambertz bevis nummer 3:
• Sökhundars markeringar för död människa på flera ställen som Quick pekat ut
Att sökhundarnas markeringar inte har något bevisvärde framgår av advokat Thomas Olssons resningsansökan för Johan Asplund-domen s. 10, 15-16, 58-59, 61-66, 85, 97-98, 101 och i resningsansökan för Therese Johannessen-domen, bilaga 15.
Göran Lambertz bevis nummer 4:
• Ett test där Quick kände till tio gånger fler okända fakta om två av morden än en kontrollgrupp
Detta test avslöjas som värdelöst i Thomas Olssons resningsansökan för Gry Storvik och Trine Jensen-domen, bilaga 15 och i chefsåklagare Bo Lindgrens förklaring rörande samma dom, sidan 57.
Göran Lambertz bevis nummer 5:
• Bergwall ska ha nämnt ”en stor mängd detaljer i två bostadsområden”
Att Bergwall tvärtom kom med massor av felaktiga uppgifter framgår på många ställen både i Thomas Olssons resningsansökningar rörande Therese Johannessen-domen och Johan Asplund-domen och i överåklagare Björn Ericsons förklaringar rörande dessa båda domar.
Göran Lambertz bevis nummer 6:
• Kroppsliga egenheter på de mördade barnen
Att dessa uppgifter från Bergwall kom efter att han fått hjälp i form av ledande frågor avslöjas i advokat Thomas Olssons resningsansökan för Therese Johannessen-domen, sid 35-37 och överåklagare Björn Ericsons förklaringar i samma ärende, sid 53-54 (inkl bil. 2 s. 36-37). Samt i Thomas Olssons resningsansökan för Johan Asplund-domen och sid. 42-49, och Björn Ericsons förklaring i samma ärende, sid. 42.
Göran Lambertz bevis nummer 7:
• Fyndplatserna som han oftast hittade påfallande lätt
Att Bergwall i verkligheten behövde massor av hjälp för att ”hitta” fyndplatserna framgår här: chefsåklagare Bengt Landahls resningsansökan för Zelmanovitz-domen, sid. 22, och i bilaga 13 till resningsansökan, sid. 49.
Advokat Thomas Olssons förklaring rörande Zelmanovitz-domen.
Thomas Olssons resningsansökan för Levi-domen sid. 41-43.
Björn Ericsons förklaring rörande Levi sid 36.
Thomas Olssons resningsansökan för Gry- och Trrine-domen sid 24-32 och 49-52.
Överåklagare Bo Lindgrens förklaring rörande Gry- och Trine-domen sid 59-60.
Statsåklagare Bo Ericssons nedläggningsbeslut i fallet Gry- och Trine sid 8-10.
Chefsåklagare Kristian Augustssons resningsansökan för Appojauredomen sid 8.
Thomas Olssons förklaring rörande Appojauredomen sid 8.
Thomas Olssons resningsansökan för Therese Johannessen-domen (åtskilliga ställen i ansökan).
Thomas Olssons resningsansökan för Johan Asplund-domen (åtskilliga ställen i ansökan)
Göran Lambertz bevis nummer 8:
• En bil som skrotats vid ”rätt” tillfälle
Bergwalls uppgifter om att en bil han och en medgärningsman använt vid mordet på Therese Johannessen senare skrotats, saknar uppenbarligen bevisvärde eftersom åklagaren aldrig visade upp ett enda bevis för att den skrotade bilen hade något med morden att göra.
Göran Lambertz bevis nummer 9:
• En man som begick självmord
Inget talar för att mannen som tog sitt liv var Bergwalls medgärningsman vid mordet på Charles Zelmanovits, vilket Bergwall påstod. Detta reds ut i Thomas Olssons förklaring i Zelmanovits-ärendet, sid 8-9. Chefsåklagare Bengt Landahls skriver i resningsansökan för Zelmanovitz-domen att det mesta talar för att Zelmanovits inte ens är mördad utan dog av andra orsaker, sid 30.
Göran Lambertz bevis nummer 10:
• Ytterligare ett sågblad som hittades efter Quicks anvisningar
Detta avfärdas i Thomas Olssons resningsansökan för Therese Johannessen-domen sid 47-48, och i Björn Ericsons förklaring i samma ärende, sid 58.
Dan Josefsson
Dan Josefsson