Lambertz lögner om Quick-skandalen

Justitierådets försvar av domarna: Vilse i egen fantasivärld

I november 2006 gjorde dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz sitt livs misstag.

Han hade till uppgift att undersöka om männen som fått Sture Bergwall fälld för åtta mord möjligen hade begått tjänstefel och/eller ljugit i rätten. Efter att ha ägnat bara någon dag åt att läsa igenom de skriftliga domarna bestämde sig Lambertz för att allt var okej. Åklagaren Christer van der Kwast och förhörsledaren Seppo Penttinen hade gjort ett ”skickligt” jobb, och ärendet lades ned.

Det blev i stället Hannes Råstam som två år senare fick göra Lambertz jobb. Han granskade alla mordutredningarna och avslöjade att kritikerna haft rätt hela tiden:

Tingsrätterna blev lurade att fälla Bergwall för åtta mord som han uppenbarligen inte begått. Bevisen mot honom var manipulerade, felaktigt presenterade i rätten och i vissa fall helt påhittade. Göran Lambertz avslöjades som en simpel fuskare.

Inte blev det bättre av att han några månader efter sitt katastrofala beslut 2006 satt i radioprogrammet Sommar och erkände att en av hans största förebilder i livet är Bergwalls tidigare advokat Claes Borgström – mannen som i praktiken agerade extra åklagare under flera av Quickrättegångarna.

Göran Lambertz beröm av de ansvariga för Quickskandalen var alltså troligen ett utslag av vänskapskorruption.

Lambertz kunde inte hantera Hannes Råstams avklädning. Redan morgonen efter att Sture Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden i Råstams första dokumentär, som SVT sände den 14 december 2008, inledde han vad som skulle bli en mångårig kampanj för att skriva om historien till sin egen fördel.

Den här kampanjen tog fart på allvar hösten 2012, när Råstams bok Fallet Thomas Quick publicerades postumt.

I två artiklar på DN Debatt, publicerade i augusti, presenterade Lambertz tio, som han kallade det, ”utomordentligt övertygande bevis om Bergwalls skuld”. Artiklarna väckte häpnad och misstro, eftersom det visade sig att alla Lambertz ”bevis” redan hade avslöjats som värdelösa i resningsansökningarna och/eller i de beslut som resningsåklagarna fattat.

Bergwall var vid det här laget friad för tre av de åtta morden, och en ny mordutredning pågick när det gällde morden på Gry Storvik och Trine Jensen. Tidigare under sommaren hade chefsåklagarna Kristian Augustsson och Bengt Landahl sensationellt nog förekommit Bergwalls advokat Thomas Olsson genom att själva författa resningsansökningarna för de tre återstående morddomarna.

Alla som granskade Quickfallet förstod att det rörde sig om en lång serie närmast ofattbara justitiemord. I de sex resningsansökningarna plockades vartenda bevis som använts för att fälla Bergwall sönder i sina beståndsdelar. Resultatet blev en sammantaget över 400 sidor tjock argumentsamling för att Bergwall dömts oskyldig. Men Lambertz ignorerade alla dessa nya fakta. Han upprepade bara de gamla bevisen från 1990-talet som om de fortfarande var aktuella.

Hur kunde Lambertz, som nu blivit justitieråd i Högsta domstolen, anklaga en friad människa för mord, med argument som dömts ut som bluff och båg av en lång rad åklagare och hovrättsdomare?

Gåtan fick sitt svar när Expressen avslöjade Lambertz mejltrafik.

Lambertz DN-artiklar visade sig vara skrivna i intimt samarbete med Christer van der Kwast, Seppo Penttinen och den Quicktroende lokalreportern på Dala-Demokraten, Gubb Jan Stigson. Lambertz hade bara satt sitt namn under ”bevisen”, utan att vare sig läsa förhören med Bergwall eller studera argumenten från resningsprocessen.

Han var med andra ord en megafon för männen som skapat Quickskandalen, och det var så han ville ha det.

I ett av sina många otroliga mejl till Gubb Jan Stigson skrev han: ”Jag avstår faktiskt helst från att läsa in mig mer än jag gör genom att snabbt läsa dina mejl.”

När Svenska Dagbladet ville intervjua honom om ”bevisen” blev svaret: ”Jag kan inte det här materialet tillräckligt bra, jag tycker att detaljfrågorna ska ställas till van der Kwast eller Seppo Penttinen”.

I boken Quickologi driver Lambertz återigen tesen att bevisen som en gång fällde Sture Bergwall fortfarande är intakta – trots att Bergwall i dag är friad från samtliga morddomar efter en prövning som tog nästan fem år och engagerade elva åklagare och femton hovrättsdomare.

Denna gång presenterar han inte tio, utan drygt 100 ”bevis” som han hävdar ger ”större eller mindre stöd” för att Bergwall är skyldig till seriemord.

Problemet är att Lambertz gör exakt samma trick som 2012. De ”bevis” i den långa listan som det över huvudtaget är något bevänt med – till stora delar rör det sig om rent snömos – har i samtliga fall avslöjats som bluff av Thomas Olsson och/eller resningsåklagarna.

Lambertz berättar inte detta för läsaren. Han kallar resningsprocessen ”en rättsskandal” och skriver att ”resnings­åklagarnas arbete var oprofessionellt och av mycket låg kvalitet”. Men trots att boken är 500 sidor tjock redogör han inte för skälen till att Thomas Olsson, resningsåklagarna och de femton hovrättsdomarna avfört ”bevisen” som värdelösa.

Lambertz hänger ut en frikänd människa som seriemördare utan att bemöta, eller ens låtsas om, den oerhört starka argumentation som faktiskt lett till friandena.

I boken skapar Lambertz i stället ett slags påhittad rättegång, där Lambertz själv är åklagare och där Sture Bergwall och hans advokat Thomas Olsson har belagts med munkavle. De 26 åklagarna och hovrättsdomarna som försvarat Bergwall under resningsprocessen tillåts inte komma in i rättssalen.

Denna skenprocess tycker Lambertz, inte helt oväntat, att han vinner. Han skriver till och med en fiktiv ”dom”, där han byter rollen från fiktiv åklagare till tingsrättsdomare. På 16 sidor och med liten stil motiverar han varför han fäller Bergwall för alla de åtta morden. Det är fullständigt absurd läsning.

Boken bygger alltså i princip helt och hållet på drygt hundra, sedan länge vederlagda, ”bevis”. Det är samma tjat om vägbommar, blodutstrykningar och Zampo-markeringar som vi hört till leda från Lambertz och Gubb Jan Stigson, bara ännu mer långrandigt.

Efter de första 50 sidorna, som funkar hyfsat rent litterärt, förändras tonen och blir malande och omständlig på ett sätt som är karaktäristiskt för många rätts­kverulanter.

Det dyker upp märkliga tabeller där Lambertz tilldelar ”bevisen” olika poäng utifrån en skala han själv hittat på. Han kallar övningen för en ”otraditionell siffermässig bevisvärdering”, och när han räknat klart är Bergwall med 183 procents sannolikhet skyldig till morden han friats från. Att samma förvirrade argumentationsteknik kan användas för att bevisa guds existens förstår tydligen inte justitierådet.

I sin andra halva rasar boken samman. Lambertz gör många och långa upprepningar, och den obefintliga dispositionen gör det hela svårläst. Han vräker i affekt ur sig anklagelser åt höger och vänster, resningsåklagarna och hovrättsdomarna döms ut som inkompetenta.

Det antyds till och med att Hannes Råstam ljög ihop sitt Quickavslöjande som ett ”practical joke” riktat mot ” det Sverige som han var på väg att lämna”, i desperation över att ”cancern växte i hans kropp”.

Själv har jag som bekant avslöjat att Bergwall sannolikt aldrig skulle ha dömts för ett enda mord om inte gruppen runt honom trodde att hans minnen av morden varit ”bortträngda”, vilket användes som ursäkt för alla felaktigheter, ändringar och motsägelser i mordberättelserna. Men Lambertz tycker sig häpnadsväckande nog inte hitta ”något spår” av teorin om bortträngda minnen i utredningarna, och därmed har jag enligt honom gjort mig skyldig till ”bedrägeri” – i rent juridisk mening. Detta eftersom jag skrivit Mannen som slutade ljuga i syfte att inkassera ”priser” och pengar från försäljning av ”rättigheter”.

Det är uppenbart att Göran Lambertz är en haverist som gått vilse i sin egen fantasivärld. I slutet av boken tackar han dem som ”utan tvivel betytt allra mest”. Det är dem han borde ha granskat som JK: Christer van der Kwast, Seppo Penttinen, Gubb Jan Stigson och professor Sven Å Christianson. 

En grupp ledsna män som med vitnande knogar håller fast vid lögnen som de skapade tillsammans med Säterpsykologerna och Sture Bergwall själv på 1990-talet. Lambertz beskriver hur ”Quicklagets” medlemmar övergivits av vänner och kollegor, något han menar är huvudorsaken till att han skrivit boken. Han vill ge sig själv och de andra upprättelse.

Det var ett slags sektbildning som skapade seriemördaren Thomas Quick, och det är en sektbildning som nu frenetiskt försöker hålla honom vid liv för att på så vis rädda medlemmarnas egna skinn. Numera leds sekten av ett justitieråd i Högsta domstolen. Att samme man fortfarande tillåts fatta beslut i mål som når HD är uppenbarligen ett hot mot rättssäkerheten i Sverige.

Därför skriver Dan Josefsson om Quick-boken

All recensionsverksamhet bygger på en kardinalregel: Kritikern ska inte ha några personliga kopplingar till författaren. När Aftonbladet Kultur i dag låter Dan Josefsson recensera Göran Lambertz bok Quickologi bryter vi mot denna. Vi har gjort följande avvägning:

Den som ska bedöma värdet av Quickologi måste ha inträngande kunskaper om själva sakfrågan, som rymmer hundratals, om inte tusentals, detaljer. Behärskar man inte ämnet riskerar man hamna i en analys av Göran Lambertz sinnestillstånd. Såna löpsedlar har vi sett tillräckligt av genom åren.

Svårigheten för den som ska finna en sakkunnig recensent är att alla, utan undantag, som satt sig in i det stora ämnet har blivit övertygade om att historien om Thomas Quick/Sture Bergwall är en rättskandal av monumentala mått. Att finna en sakkunnig kritiker som inte från början uppfattas som jävig, är med andra ord en omöjlighet. Därför valde vi att lägga ut boken på den journalist som efter åratals djupdykning kan den här frågan bäst, Dan Josefsson.  

Vi är alltså väl medvetna om det delikata i situationen – Lambertz ägnar ett helt kapitel åt Dan Josefsson – och vill med detta vara så transparenta som möjligt.

Åsa Linderborg

Kulturchef

Dan Josefsson