Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Bartolomeus

”Då förstår jag att jag har en inre blödning”

Som svart kvinna är jag inte ensam om upplevelserna i förlossningsvården

Jag skulle precis föda mitt andra barn och mödravården hade förberett mig så väl att bebisen i magen kände av det och ville komma ut i förväg. Jag hade inga värkar, kände bara vad jag trodde var urin, vattnet rann mellan mina ben. I ett försök att hålla mig lugn i kaoset med fostervatten på golvet, en sambo som nästan halkade på det, en bonustonåring som tittade på mig som om jag var det äckligaste hon sett och en farmor som precis skulle ta taxin till Arlanda för att flyga hem till Boden, gick jag ner till nedervåningen och planerade färden till Karolinska sjukhuset i Solna.


”2013-08-15

08.00 Inskrivning

09.00 Inlägges på förl. avd 29-årig.

Inkommer p.g.a. vattengång i graviditetsvecka 37+6”


Jag ringde mamma. Sa att hon fick komma efter förlossningen och tvingade henne lova att inte skälla på vare sig läkare eller barnmorskor. Sa åt henne att bara vara normal. Mamma är bullrig, bossig och tycker sig konstant veta var skåpet ska stå. Dessutom är hon undersköterska och har arbetat inom vården ända sedan hon gick med i den eritreanska gerillan. Är det någon man ska ha med sig när det krisar på sjukhuset är det min mamma. Men just då den 15 augusti 2013 fick jag henne att dyrt och heligt lova att hålla truten.


Anamnes

Tidigare sjukdomar: Hjärt/Kärlsjukdomar, Psyk vård, Gynekologisk sjukdom, kronisk sjukdom, Gulsot, Endokrina sjukdomar, upprepade urinvägsinfektioner, UI colit eller MB Crohn, Diabetes mellitus, Epilepsi, Lungsjukdom/astma, SLE, kronisk hypertoni, trombos.”


Av alla dessa sjukdomar har jag en. Diabetes. Jag vet inte hur diagnoserna har hamnat i min journal men hur det än har gått till står de där.

Enligt en artikel i Läkartidningen har de flesta mödradödsfallen, av totalt 67 mellan 2007 och 2017, orsakats av hypertensiv sjukdom, det vill säga mycket högt blodtryck följt av tromboembolisk sjukdom, sepsis och obstetrisk blödning. Andra indirekta dödsorsaker har varit kända eller okända grundsjukdomar som förvärrats av graviditeten. Övriga var ”suicid, cancer, infektioner, hjärnblödning, oklar död och mord.”


Barn nummer två välkomnades till världen genom ett kejsarsnitt och jag var som sagt helt ovetande om vad som stod i min journal. Det verkade även barnmorskorna och sjuksköterskorna vara för de pratade inte med mig om det, eller tog mitt blodtryck efter operationen som de borde gjort.

På kvällen får mamma nog. Hon andas högt innan hon frågar, eller beordrar, sjuksköterskan: ”Ska ni inte ta blodtryck på min dotter?!” Mamma tittar inte på mig, som om hon vet att hon trampat på vår överenskommelse. Jag minns inte svaret, men sköterskan tog inte mitt blodtryck. Under natten kunde jag inte sova. Jag hade fruktansvärt ont. Mitt nyfödda barn låg bredvid mamma, som övervakade mig. ”De har inte tagit ditt blodtryck,” sa hon och kallade på sjuksköterskan. ”Jag har väldigt ont,” sa jag när sköterskan kom in. Hennes svar blev att hon kom tillbaka med mer morfin.


”06:41 Smärta/Sinnesintryck

Haft mycket besvärligt med värk i opsåret i natt, bytt Morfin till Ketogan vilket ger något bättre effekt.”


I Läkartidningen står det även att man i en nationell studie observerat att risken att dö i samband med graviditet var högre hos kvinnor som var födda i låginkomstländer. Vidare skriver de att kommunikationssvårigheter och psykosociala riskfaktorer kan bidra till dålig följsamhet.

Jag må vara född i Sverige men jag ser ut att härstamma från något av dessa låginkomstländer. Jag har inga som helst kommunikationssvårigheter och mina psykosociala svårigheter uppkom efter mitt möte med förlossningsvården.

Min erfarenhet på förlossningen gjorde att de lex Maria-anmälde sig själva

De tog inte mitt blodtryck trots att jag hade fruktansvärt ont och påtalade detta flera gånger. Mamma frågade vid flera tillfällen om de inte borde göra det. I mina journaler står det inte att jag under natten sagt att jag genomgått ett kejsarsnitt tidigare och att min smärta nu var mycket värre. Det står heller inte att jag berättat att jag svettats extremt mycket, jag beskrev det som om att jag precis klivit ur duschen. Sköterskan sa att det bara var hormoner som kom ur min kropp. Hennes uppmaning var att dricka mera vatten.


När sköterskan kom in på morgonen för att kolla om jag druckit något var jag grå i ansiktet. Mamma sa ingenting. Bara väntade på att sköterskan skulle gå innan hon tog ner blodtrycksmätaren som hängde på den vita väggen och mätte själv. Jag såg i hennes ögon att något var fel innan hon tryckte på larmet och bad sköterskan att kontakta läkaren med en gång. ”Jag har tagit blodtryck,” sa mamma bara och berättade värdet.


”07:10 Andning/Cirkulation

Patienten är kall svettig och har mkt ont BT 90/60. Svart att känna pulsen, kopplar saturationsmätare, visar sat. 100% och puls 110 - 125. Ringt till jouren och berättat situationen. Han kommer till avd. Livmodern känns hård, men är ovanpå navelplan. Svårt att trycka ordentligt eftersom det gör väldigt ont för patienten.”


Här någonstans förstår jag att jag har en inre blödning. Men läkaren och mamma är lugna så jag ringer min sambo och meddelar att jag nog kommer att opereras igen för tydligen så blöder jag. Mitt i samtalet svettas jag dubbelt så mycket och jag kämpar med att få luft. Så pass mycket att jag väser i luren att jag inte kan andas. ”Jag kan inte andas,” upprepar jag och kastar telefonen på sjukhusgolvet i hopp om att läkaren och mamma som står utanför dörren och diskuterar, ska höra. De hör inte så jag tar all den kraft jag har och kastar med benen på britsen, då larmknappen satt för högt upp. De hör och springer in i rummet och läkaren drar upp fotändan i luften.


”07:17 Pat. Också svettas mycket under natten. Uppmanar att dricka mer.

07:20 Läkaren på avd. Patienten mår dåligare, svårt att andas. Tas till behandlingsrummet, får syre och mer personal kommer för att hjälpa till. Det verkar inte vara livmodern varifrån blödningen kommer, utan post-op blödning i buken. Börjar inte blödningsprotokoll eftersom det inte är atoniblödning.

Patienten är svårstucken, får inte blodstatus. Beställer två påsar blod. Kopplar Ringer 1000 ml kl. 07.30, BT 80/40, pulsen varierar mellan 110-130. Sat. 100%.

7.45 Morfin 1 mg iv samt ketogan 2 mg iv. Patienten börjar känna att hon inte får luft, svårt att andas, puls 130.

7.48 puls 135, sat. 97%

7.55 kopplar den den första blodpåse. Samtidigt kommer MIG-team till avd.

8.25 patienten åker till operationen.”


För någon vecka sedan läste jag Tinuke Awes artikel ”Black woman are being let down by the maternal healtcare – these are all the ways it could be better” i The Guardian. Hon skriver bland annat att svarta kvinnor i Storbritannien löper fyra gånger högre risk att dö under graviditeten och vid förlossning än vita kvinnor. Svarta kvinnor har även fler komplikationer än vita kvinnor. Eftersom, skriver Tinuke Awe, fördomen att svarta kvinnor är outbildade och kommer från en lägre socioekonomisk bakgrund fortfarande existerar, vilket i sin tur kan leda till skillnader i hur man bemöts. Det spelar ingen roll vad för inkomst eller utbildning en svart kvinna har, det sociala skyddet som kan komma av pengar och högre utbildning gäller inte henne. Det är hennes hudfärg som avgör bemötandet.


Min erfarenhet på förlossningen gjorde att de lex Maria-anmälde sig själva, då sköterskorna varken tog min smärta på allvar eller mätte mitt blodtryck efter att jag snittats. Eftersom mamma tog på sig rollen som min privata sköterska behövde hon inte betala för sin tid på sjukhuset.

Men trots att jag vet att anledningen till att jag inte blev lyssnad på låg i melaninet i min hud kan jag omöjligt bevisa det. Jag kan bara utgå från mina känslor och det räknas inte i Sverige. Det ska vara mätbart.


Ändå vill Sverige inte använda sig av jämlikhetsdata, vilket både EU och FN kritiserat landet för. Mina erfarenheter kommer inte hamna under någon diskrimineringsrubrik hos IVO, Inspektionen för vård och omsorg, för diskriminering är inget särskilt tillsynsområde hos dem. Utöver att mina erfarenheter till slut bara kommer att vara minnen som alltid går att ifrågasätta, kommer det även att innebära att journalister kan få det väldigt svårt att skriva en trovärdig text om svensk strukturell rasism inom vården. Det är dessutom nästan omöjligt att skriva en text likt Tinuke Awes, eller vilken annan amerikansk utredande text om strukturell rasism som helst, då jämlikhetsdata saknas. Det är bara upplevd rasism som existerar och den upplevda rasismen får du som individ själv hantera, inte samhället.


Jag vet att jag inte är ensam om mina upplevelser av svensk sjukvård. Det är bara att googla på förstföderskan Asha eller Mengly Hernandez Brusewitz som berättar liknande historier, om att inte bli tagen på allvar och att de på grund av detta höll på att mista livet. Jag gissar att mörkertalet är stort men då gissningar inte är mätbara är mina gissningar inte trovärdiga.

Stressnivån hade nog sjunkit och hon hade haft tid att ta mig på allvar

Sköterskan som sa att mina svettningar berodde på hormoner kom inte till mitt rum efter att jag rullats in i operationssalen igen. Men jag minns att jag på vägen ut fick ögonkontakt med henne i en sekund och jag såg hur hon drabbades av panik. Jag tror inte att hon förstod vidden av sin och sina kollegors nonchalans förrän oräkneliga läkare sprang in i rummet jag låg i och jag upp och ner i sjukhussängen med en syrgasmask tryckt i ansiktet rullades ut. Jag tror också att om politiker mött förlossningsvårdens behov och visat större respekt för det yrke sköterskan valt skulle hon nog agerat annorlunda. Stressnivån hade nog sjunkit och hon hade haft tid att ta mig på allvar.


Däremot får stress inte och kan heller inte vara anledningen till att anamnesen var åt helvete och att bemötandet blir olika beroende på etnicitet. Men vad vet jag, det är ju som sagt bara en upplevd känsla.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.