Nu tar militären makten i Sudan
Donald Boström: Saudiarabien avsatte president al-Bashir
När Sudans president Omar Hassan al-Bashir vägrade överge Qatar och Muslimska brödraskapet var hans dagar räknande. Han offrades i kampen mellan Saudiarabien och Iran om inflytande i regionen. Det som utspelats i maktens korridorer under våren framstår som ett klassiskt Shakespeare-drama.
Efter månader av demonstrationer och våldsamma dödskjutningar i Sudan har militärjuntan och oppositionen enats om att dela på makten. Avtalet om makt delning drevs fram tack vare kvinnornas och ungdomarnas unika roll i upproret. Hur bra avtalet är för Sudans folk råder det dock delade meningar om.
– Avtalet kan splittra och försvaga oppositionen, och ge legitimitet åt militärjuntan TMC (Transitional Military Council). Svagheten med avtalet är att det inte är något egentligt maktskifte, säger Afrikaexperten Ali Khaled, som följer utvecklingen.
Att ha lika många platser i landets styrande organ betyder inte att de båda sidorna kommer att ha lika mycket makt. Många befarar att militärjuntan, som ska leda Sudan de första 21 månaderna, kommer att konsolidera sin makt. Förutom att militären har kontroll över polis, underrättelsetjänst och den ökända milisen, har de ekonomiskt stöd från Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Det är inte alla som tror att oppositionens fem representanter kan värja sig mot det trycket.
– När man maktförhandlar är det vanligt att oppositionens elit överger folkets kamp för rättvisa och demokrati. Det hände i Darfur med fredsavtalet mellan rebellgruppen JEM och regeringen, säger Ali Khaled och han fortsätter:
– Det är också vad som hände i fredsavtalet mellan motståndsrörelsen i östra Sudan och den sudanesiska regeringen; oppositionsledaren Musa utsågs till andre vice president. Samma sak med Mini Arko Menawi som förhandlade på uppdrag av Darfurs folk. Det slutade med att han blev rådgivare, men Darfur-folket fick ingenting.
Till skillnad från exempelvis Egypten och Libyen har Sudan ett civilsamhälle med starka organisationer som kommer slåss för att deras revolution inte ska kidnappas. Problemet är att de inte har ett politiskt program som förenar dem, mer än att störta regimen. Det idévakuum som uppstått därefter har utnyttjats av militärjuntan.
Sudans president al-Bashir hade varit på fallrepet en tid. Alltmer internationellt isolerad i ett föränderligt Mellanöstern ignorerades han av de flesta statschefer på det Afrikanska Unionens sista möte, i februari år. Den alltmer katastrofala ekonomin gjorde att hans popularitet på hemmaplan dalade med massdemonstrationer på gatorna som följd.
– Vi kallar det för en revolution, säger Huda Shafig, kvinnoaktivist, som organiserar demonstrationer i Sudans huvudstad. Det var uppenbart att regeringen inte hade någon vision eller plan för hur de skulle komma till rätta med situationen. Till och med kontanterna tog slut. Det slår jämlikt mot alla i samhället, hög som låg, fattig som rik, därför engagerar upproret alla samhällsgrupper.
Då rann bägaren över. Sammantaget blev det för mycket för oss. Med Bashir vid makten visste alla att inget skulle bli bättre
Ska man tanka bilen måste man köa i en halv dag. Det är köer till bröd, vatten och livsmedel och bankomaterna gapar tomma. Regeringen började strypa de demokratiska rättigheterna, fängsla demonstranter, samtidigt som bensinpriset tredubblades.
– Då rann bägaren över. Sammantaget blev det för mycket för oss. Med Bashir vid makten visste alla att inget skulle bli bättre, säger Shafig.
Det började den 19 december som ett inhemskt uppror; folket mot makten. Snart utvecklades en parallell maktkamp, där den ena sidan började strida för saudiska intressen mot Iran, Qatar och muslimska brödraskapets inflytande i regionen. Den ökända sudanesiska milisen RSF, som stridit för Saudiarabien i Jemen i proxykriget mot Iran (det vill säga krig genom ombud) strider i dag för saudiska intressen på hemmaplan i Sudan.
Fram till sommaren 2017 framstod förhållandet mellan president al-Bashir och Gulfstaterna som utmärkt. De sudanesiska trupperna som slogs i den Saudiledda militärkoalitionen mot iranska allierade rebeller i krigets Jemen var ett tecken så gott som något på ett tillitsfullt samarbete.
Spänningarna ökade när Förenade Arabemiraten och Saudiarabien 2017 bröt förbindelserna med Qatar, med anledning av Qatars stöd till muslimska brödraskapet. Bashir försattes i en knivig sits. Båda sidor – Qatar och Saudiarabien/Förenade Arabemiraten – hade bidragit med miljarder i ekonomiskt stöd till hans regim. Men som det arabiska ordspråket lyder, försökte Bashir ”hålla staven i mitten”, och inte välja sida. Det skulle stå honom dyrt.
Under 2018, när Sudan gled in i en ekonomisk kris, kom bestraffningen. Förenade Arabemiraten och Saudiarabien stoppade det ekonomiska stödet till al-Bashirs regim när han som bäst behövde det.
I hast kastade han sig i stället iväg till Qatar och tiggde pengar. Men försent. Qatar hade redan insett att al-Bashir var en förbrukad kraft och inget att ödsla tid på. Därmed var hans öde beseglat även om han inte riktigt förstått det ännu.
Planerna för att avsätta Bashir började ta form under hemliga möten i Gulfen mellan representanter för Sudans militär och opposition, under ledning av Förenade Arabemiraten.
Tillvägagångssättet för att avsätta Bashir bär liknande drag som när Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, med USA i bakgrunden, låg bakom det uppseendeväckande maktskiftet i Etiopien april 2018. Även det efter hemliga möten i Förenade Arabemiraten, med ledande personer från Etiopien och Eritrea. När de därefter finansierade den så kallade ”nya färdplanen för Etiopien och Eritrea” med tre miljarder dollar, stärkte de båda Gulfstaterna sin ställning på Afrikas horn. Med en saudiarabisk militärbas i Eritreas södra hamnstad Assab är det bara helikopteravstånd till kriget i Jemen.
En av nyckelfigurerna i spelet som kom att störta Sudans president var en herre vid namn Salah Abdallah, kallad ”Gosh”. En man med ett brokigt förflutet som har samarbetat med allt från extrema islamiströrelser till västerländska demokratier. Han var nationell säkerhetsrådgivare under president al-Bashir, tidigare också chef för NISS, nationella underrättelse- och säkerhetstjänsten i Sudan.
När Goshs nationella underrättelse- och säkerhetstjänst inte lade två fingrar i kors för att stoppa demonstranterna som satte upp läger utanför försvarsdepartementet, inte långt ifrån Bashirs bostad, började presidenten ana att slaget var förlorat och militären tagit över.
Kvällen innan Bashir avsattes hade Gosh besökt president al-Bashir i hans palats, och lugnat honom med att massprotesterna inte utgjorde någon fara. Enligt Nyhetsbyrån Reuters hade den beryktade Gosh redan kontaktat politiska fångar i fängelset och sudanesiska oppositionsgrupper för att söka stöd
inför vad som komma skulle.
Bashir hade alltså haft rätt i sina aningar; han var förrådd. När presidenten vaknade morgonen den 11 april var hans palatsvakter borta. Sudans säkerhetskommitté, bestående av försvarsministern och arméns ledare, underrättelsetjänst och polis, avsatte Bashir och förde honom till Kobar-fängelset
i Khartoum, där han själv hade fängslat tusentals politiska motståndare, och där han enligt uppgift fortfarande sitter.
Bashir gick nu samma öde till mötes som Egyptens första islamistiska president, Mohamed Mursi, som avsattes av armén, till Förenade Arabemiraten och Saudiarabiens belåtenhet, med rundliga efterföljande miljardstöd i båda fallen.
Veckorna efter kuppen i Sudan är det general Mohamed Hamdan Dagalo, känd som ”Hemedti”, Bashirs nära allierade sedan många år, som stiger fram som den kraftfulla ledaren i Sudan. I rollen som vice chef i den militärjunta som nu ska styra landet anses han de facto vara ledaren.
Det är ett illavarslande tecken.
Sudans militärjunta vet att blodet på deras händer kan fälla dem för krigsbrott i en internationell domstol om de släpper makten
Hemedti blev känd när hans RSF-styrkor anslöt sig till koalitionen av den saudiledda interventionen i Jemen. Det var hans styrkor som utförde massakern på obeväpnade demonstranter i Khartoum och slängde dem i Nilen. Det var Hemedti som ledde de beryktade styrkorna, Janjaweed, som anses skyldiga till massmord, våldtäkter, och tortyr i Darfur. Human Rights Watch anklagar honom för att vara den befälhavare som övervakade tortyr, våldtäkt, utomrättsliga avrättningar. Nu är Hemedti ledande i förhandlingarna med oppositionen om landets framtid.
Sudans militärjunta vet att blodet på deras händer kan fälla dem för krigsbrott i en internationell domstol om de släpper makten. Det är därför både politiskt och fysiskt självmord att släppa kontrollen. Det nya avtalet ger dem en fristad där de kan gömma sig undan rättvisan.
Sudans strategiska roll blir än viktigare i och med det gigantiska etiopiska dammbygget. Nilen har seglat upp som en nyckelfråga och spelar en avgörande roll för alla länders framtid i Nildalen, särskilt för Etiopien, Egypten och Sudan. Men också för Saudiarabien.
Sudan, är till skillnad från Egypten, en vinnare på det etiopiska dammprojektet. De kommer att få ökad tillgång till elenergi, och berikas med ett jämnt vattenflöde året runt. Det innebär bördig jord och bra odling i stället för öken. Sudan knyts därmed närmare Etiopien och glider ifrån ett försvagat Egypten i det regionala schackspelet
Förutom kampen mot Iran i regionen ser Saudiarabien och Förenade Arabemiraten ett sätt att ersätta oljan och säkra sin framtida livsmedelsförsörjning i Sudans bördiga jord.