Våldtäkt – människans billigaste vapen

Vi måste orka ta in det systematiska sexuella våldet i Tigray

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2021-03-23

helskärm

Black lives matter Sweden samlade nyligen in pengar till kvinnor som blir våldtagna under de pågående stridigheterna i Tigray. En tecknad bild postad på en instagramprofil tillhörande den svenska organisationen Tigray Relief Sweden visade vad som skulle köpas för insamlingen: graviditetstest och abortpiller.

Det högg till i bröstet på mig. För mig är föremålen familjära, men i den här kontexten betydde de något annat. Våldtäkternas möjliga konsekvenser blev extremt påtagliga.  

Våldsamheterna i Tigray, ett område i norra Etiopien, har pågått sedan i vintras. Den 4 november skickade landets president, fredspristagaren Abiy Ahmed, dit militär under förevändningen att ta kontroll över TPFL, Tigreanska befrielsefronten, som har stort inflytande över den i viss mån självständiga regionen. Även den eritreanska armén gick in i området, vilket fick omvärlden att reagera.

Exakt vad som hänt sedan dess är svårt att veta eftersom kontakten mellan Tigray och omvärlden brutits. Satellitbilder visar stor förstörelse och oberoende observatörer och hjälpinsatser släpps inte in, etiopiska journalister trakasseras, sjukhus plundras och regeringen förhindrar fungerande internetuppkoppling och telefonlinjer. Rapporterna som ändå tar sig ut är enstämmiga: Befolkningen lider oerhört.  

Samtidigt som Amnesty och Human rights watch lägger fram allvarliga bevis för att krigsbrott och massaker på civila har begåtts berättar människor runt om i världen om hur svårt det är att få tag på familj och vänner som lever i Tigray. När de väl får kontakt får de höra hårresande historier, som att deras släktingar blivit mördade av militär när de legat och sovit i sina sängar.

I en intervju med Feministiskt Perspektiv från februari berättar Eden Weldemichael, en av initiativtagarna till Tigray relief Sweden, också om det systematiska sexuella våldet. I hopp om att skona sina döttrar rapporteras föräldrar raka huvudet på dem. I LA Times berättar en ung kvinna om hur hon regelbundet blivit gruppvåldtagen av soldater från Eritrea och BBC rapporterar om en tonårig flicka som förlorat ena handen när hon fredade sig från en soldat. Soldaten hade tagit sin in hennes morfars hus, där han beordrat morfadern att våldta sitt barnbarn.

Våldtäkt som krigsföring är vanligt och skildrades redan under antiken. Med reportageboken Våra kroppar, deras slagfält (Natur & kultur) vill brittiska Christina Lamb uppmärksamma krigsbrottet som trots tusentals år på nacken förbises. Lamb, som är utrikeschef på The Sunday Times, har sökt upp kvinnor världen över som i krigets namn blivit våldtagna, slagna och förnedrade, bortgifta, sålda och frihetsberövade.

Lamb träffar kvinnor i bland annat Bosnien, Nigeria och Irak. Hon pratar med yazidier
i grekiska flyktingläger och rohingyer i bangladeshiska. Tydligt blir att våldtäkter i konflikter inte är tillfälliga händelser utan används metodiskt för att demoralisera och utplåna hela folkgrupper, och för att demonstrera invasionens styrka.

Raqaya al Haji, som kidnappades av Boko Haram i Nigeria, blev som 13-åring gravid med mannen som höll henne fånge. När hon lyckades fly hem blev hon utstött, på grund av vad hon utsatts för. Rojian, en yazidisk tjej, frihetsberövades som tonåring av IS-soldater och hölls inlåst tillsammans med en tioårig flicka. Dagligen blev de våldtagna och slagna. Bakira Hasecic, en bosnisk kvinna, berättar hur hon under en dag blev våldtagen vid tre olika tillfällen av militär-polis, och tvingades se sin dotter utsättas för samma sak. 

För Lamb är dessa människor hjältar. Det är svårt att inte hålla med i mötet med kvinnorna som rakt berättar om sådant som är nästan omöjligt att benämna, för att de vill förhindra att det händer igen.

Ett sådant exempel är när Serafina Mukakinani, som under folkmordet i Rwanda 1994 blev bortgift och våldtagen, vittnade i den enda rättegången som hitintills fällt någon för våldtäkt som del av folkmord. Domen mot borgmästaren Akayesu var den första i sitt slag och föll tack vare kvinnornas vittnesmål. Tillsammans satte sig fem kvinnor på ett flygplan för första gången, varav en nyförlöst och svårt sjuk i malaria, för att sitta i en rättssal med den man som beordrat att kvinnorna skulle våldtas. Mukakinani berättar att hon vittnade för att våldtäkter som krigsföring måste få ett slut. Hon tillägger: ”Jag var inte rädd eftersom jag visste att det var sanningen.”  

Sanningen som, i likhet med våldtäktsmål världen över, betvivlas bortom alla rimliga gränser. Betvivlas den inte anses den inte vara relevant. Även om målet mot Akayesu var en milstolpe är det över 20 år sedan domen föll. Inte mycket har hänt sedan dess. Våldtäkter som krigsföring leder till att kvinnor tvingas leva med svår PTSD och andra sjukdomar. Kropparna är sönder, livsglädjen med. De blir gravida och lever ofta fattigt i -utanförskap. Samtidigt måste många åter bygga upp sina liv på samma plats där de blev överfallna. Ibland bor deras våldtäktsmän bara nedför gatan. Många säger att de är ensamma, förändrade för alltid.

”Våra kroppar, deras slagfält” ger också röst till de kvinnor som inte kan tala, än, och även om varje vittnesmål är unikt ger de ofta odokumenterade erfarenheterna konturer åt kvinnor som kränks just nu. Vad som hjälper de drabbade är svårt att säga, menar Lamb som talat med så många. Men rättvisa och straffansvar är något som återkommer. En sorts upprättelse, som vi alla söker efter att ha blivit illa behandlade.  

Det internationella samfundet erkänner numera sexuellt våld som en militär strategi men ansvarsutkrävandet som kvinnorna efterfrågar är avlägset. 2018 listade FN 19 länder där kvinnor våldtogs i krig men underströk att listan inte var heltäckande. I slutet av januari i år uttryckte FN:s särskilda sändebud mot sexuellt våld i konflikter stark oro över läget Tigray, där historien om våldtäkt som mänsklighetens billigaste vapen upprepar sig.

I Tigray kämpar de för sina liv och tack vare kvinnor världen över vet vi exakt vad den kampen innebär. Jag tänker på den tecknade bilden på Instagram, föreställande ett graviditetstest. Att något som är så familjärt också kan vara så skrämmande.