Farligt om DN käkar upp hela Expressen
Jag älskar när de får stryk – men inte såhär
Omvälvande förändringar är mer regel än undantag i det moderna Mediesverige.
Nyligen har vi exempelvis sett Viaplays ekonomiska totalhaveri och TV4:s kris, med nedläggningar av både C More och TV4:s allra största program som följd.
Schibsted-koncernen som äger ett antal stora medier i flera länder, bland annat Aftonbladet och Svenska Dagbladet, har delats i två. Den här tidningen och Schibsteds andra medier flyttar in i en stiftelse i stället för att härjas av börsen, och separeras helt från bolag som exempelvis Lendo och Blocket.
Sveriges Radio har nyligen genomfört ett omfattande besparingspaket, vilket tyvärr redan medfört att P1 har blivit sämre. SVT har gjort stora förändringar, främst kanske det märks bland chefsposterna. Vd:n Hanna Stjärne har meddelat att hon slutar. I stället tar hon något slags undanskymd reträttpost på Nobelstiftelsen. Även rutinerade publicisten Jan Helin har hoppat av – och uppskattade dramachefen Anna Croneman har gått till Svenska filminstutet. Framför sig har de också den mardröm som är Tidöpartiernas nedskärningar och ökade styrning av innehållet i public service-utbudet. För att nämna något.
Samtidigt försöker Handelsbanken etablera en helt ny mediekoncern med bokförlag, papperstidning, nyhetssajt och tv-kanal under namnet EFN. Det är svårt att veta om det bara är ett kul infall från en extremt rik bank eller ett långsiktigt och seriöst försök att bygga ett eget Bonniers. De har i dagsläget i princip inga tittare alls, enligt mina uppgifter, och gör än så länge amatörmässiga produktioner, något som Emil Persson uppmärksammade träffsäkert i senaste ”Cyklopernas Land”. Trots detta har EFN rekryterat en lång rad tunga medienamn som rimligen lockas mer av bankens pengar än av EFN:s genomslag, eller av den publicistiska idén: att hjälpa folk att ”fatta kloka val” (va?) med sina sparpengar och ”öka antalet personer med färdigheter för ekonomisk trygghet”.
I veckan kom ännu en dramatisk medienyhet som väckt förvånansvärt få reaktioner. Bonniers, den stora dominanten inom svensk publicistik i modern tid, berättade att de organiserar om hela sin nyhetsverksamhet.
I och med detta blir DN:s chefredaktör Peter Wolodarski också chef för den organisation där bland annat Expressen och ett 50-tal lokaltidningar i Sverige ingår.
Dagens Nyheter är en hegemonisk kraft, kanske mer än någon annan tidning den som makten förhåller sig till och utgår ifrån. Även om den varken har flest läsare i landet eller störst genomslag utanför huvudstaden är DN en enorm maktfaktor i det offentliga samtalet. På så sätt är den allt högre maktkoncentrationen kring DN och Wolodarski också ett slag mot svensk mediemångfald. Det måste leda till både eftertanke och kritisk debatt om både ägarkoncentrationen och den minskade pluralism det innebär när en koncern strömlinjeformas så hårt – och när en enskild person får så mycket makt. Det problemet kan inte avfärdas med att det rör en traditionstung ägarfamilj och en skicklig medieledare.
För en tidning som Expressen är det förödande att underställas DN:s chefredaktör.
Det är direkt genant, hör jag inifrån Expressen
Som Aftonbladet-skribent kan jag mysa åt möjligheten att reta Expressen genom att kalla dem en DN-bilaga. Men tänker man något steg till finns all anledning att dela den djupa oro och sjudande frustration som jag vet närmar sig kokpunkten inne på Expressens redaktion.
Alla läsare kanske inte alltid ser det, men det här är verkligen två konkurrenter som slåss hårt mot varandra trots att de sitter i samma hus.
När Expressen framöver rapporterar till Peter Wolodarski innebär det att DN får insyn i och direkt inflytande över Expressens budget. Det gör också att det blir mer eller mindre omöjligt för Expressen att journalistiskt granska eller rikta offentlig kritik mot DN och Wolodarski. Han är ju deras chef.
Hur ska Expressen-publicister som Klas Granström, Karin Olsson eller Victor Malm kunna ta debatter med Wolodarski? När han samtidigt är med och styr dem, och påverkar hur högt Expressen ska prioriteras när gemensamma resurser fördelas.
Det är direkt genant, hör jag inifrån Expressen.
Från DN har jag från olika källor, flera gånger, hört vittnesmål om hur de högsta cheferna gått över huvudet på lägre chefer och lagt sig i detaljer i publiceringar, till mångas förtret. Jag har hört hur medarbetare ena dagen är inne i värmen för att nästa dag trängas ut i kylan. Och hur enskilda medarbetares privata inlägg på sociala medier gjorts till en fråga för arbetsgivaren.
En hel del av detta känner också de som jobbar på Expressens redaktion till om DN.
Vilket gör att man förstår rädslan för att denna nya ordning inom Bonniers ska leda till självcensur och ängslighet. Att vara skraj på det sättet är ett gift för en tidning som ska vara roligare, stökigare och modigare – mindre mallig och präktig än man är två trappor ner i huset.
Vid sidan om Expressen blir Peter Wolodarski dessutom chef för det 50-tal lokaltidningar som ingår i Bonnier News. Det är inget litet uppdrag att hinna med samtidigt som man ska leda arbetet på Dagens Nyheter, för inte är väl DN-kneget nåt man kan göra som hobby?
Lokaltidningarna uppbär i dagsläget några hundra miljoner i presstöd varje år. Ett presstödsberoende som Peter Wolodarski nu ska administrera, efter att han i flera år talat om hur DN:s avsaknad av presstöd stärker det journalistiska oberoendet. Också detta funderar medarbetarna kring på en del av de påverkade redaktionerna.
När jag lyssnar på folk med djupa kunskaper om mediebranschen ser de, inte minst med anledning av Bonniers nyordning, oroat på utvecklingen. Mer likriktning – och mindre kritisk mediebevakning. Vid sidan om ”Medierna” i P1, där man en halvtimme i veckan gör nedslag i en del viktiga och ännu fler helt oviktiga branschfrågor, finns i princip bara Dagens Media kvar som har uppdraget att kritiskt granska journalistvärlden. Bonnierägda Dagens Media, som nu får en chef, Peter Fellman, som samtidigt leder bland annat Dagens Industri och Dagens Samhälle. Dessa kan Dagens Media förstås inte längre med någon trovärdighet granska.
Jag älskar när Aftonbladet spöar Expressen. Det ger mig energi. Det gör mig lycklig.
Men jag vill att deras problem ska vara att vi vinner mot dem, inte att Peter Wolodarski sväljer hela skiten.
