Svennefiering på is
Filip & Fredriks ömsinta feelgood-film frossar i den svenska idrottsrörelsens självbild
För ganska exakt ett år sedan åkte Somalias första bandylandslag till ryska Irkutsk, förlorade alla matcher och hyllades som hjältar när de kom hem till Borlänge igen.
Kring detta kretsar tv-duon Filip & Fredriks dokumentärfilmsdebut Trevligt folk, som jämförts med bobsleigh-komedin Cool runnings (1993) eftersom den skildrar afrosvenskar som sportar i snö.
Nu fastnar Trevligt folk lyckligtvis inte i sådana vedervärdiga klyschor. Även om det nog görs en eller två buskispoänger på svarta killars tafatta försök att bemästra bandyn, ”den kanske vitaste sporten av alla” enligt tränaren, gamle stjärnspelaren Pelle Fosshaug.
Jag har svårt att se att man skulle göra en liknande dråplig film om invandrartjejers basketturneringar i Rosengård.
(O)sköna snubb-skämt vägs hur som helst upp av Filip Hammars och Fredrik Wikingssons stora begåvning, känslan för bra storys. Tillsammans med bland annat regissören Karin af Klintberg berättar de ömsint om dalmasarna och bandylagets kamp på hala isar.
Däremot handlar Trevligt folk inte om svensk-somaliernas situation i ett allt mer främlingsfientligt Borlänge. Eller om deras krigshärjade hemland. Det hade ju inte varit ”feelgood”.
Den här historien kommer att bli älskad för att den frossar i svenska idrottsrörelsens självbild som mästarnas mästare på integration och demokratisk fostran.
I det här landet finns ju en romantisk idé om att du via kommunala rinkar, klubbstugor och träningsläger kan bli en av oss. Sund och svensk. Sport ses som något heligt, bortom klass och hudfärg. Zlatan som en produkt av det öppna, inkluderande Förenings-Sverige.
Trots att till exempel Riksidrottsförbundets egna siffror visar på motsatsen – att barn med utländsk bakgrund oftare lämnar laget för att de upplever sig diskriminerade. Eller för att deras föräldrar inte kan skjutsa till träningen.
Lika ogripbara som de ångande andedräkterna på Tunets IP är de antirasistiska mötena som sägs uppstå bland bandyklubborna i Trevligt folk.
Samtidigt är det först när de somaliska flyktingarna får på sig matchtröjor med lokala pubens logga, som de slipper glåporden från Borlängeborna. Inte när de kräver upprustning av det nedgångna miljonprogrammet Tjärna ängar.
Kommunen satsar väl hellre på nya bandyhallar.
Paradoxalt är förstås att en film som vill göra upp med SD-stämningar samtidigt är full av flaggviftning och de djupa nationalistiska känslor som utgör idrottsgemenskapens kärna. Eller att somaliska kvinnor förpassas till läktaren.
Men det här ska nog främst ses som Filip & Fredriks bidrag till antirasismen. Logiskt då att integration målas upp som förbrödning sköna snubbar emellan.
Svennefiering i grabbarnas omklädningsrum.
