Hen skildrar örtioåtta former av analsex
McKenzie Wark vet att det viktiga är hur man skriver, inte vad
Fyra lördagar i juli skriver Kristofer Andersson om det vi längtat efter hela året.
”The heat is the work. Work is just heat. A just heat. Adjust heat.”
– McKenzie Wark
I hela mitt liv har jag längtat saker som brinner:
Den unge kritikern Aase Berg, Tove Ditlevsens dikter om döden, Yahya Hassans debut, Grace Wales Bonners design och Thomas Bangalters ständiga upphovsrättsbrott på skivbolaget Roulé.
När den svenska offentligheten är upptagen med ännu en debatt om gudasända kulturbarn, hur snygga de är och hur saggig deras uppväxt har varit försöker jag oftast blunda och hitta alternativet (på senare tid oftast i form av ett besök på Nord Books eller Jade Recordings nyöppnade kulturbutiker i Stockholm).
För att alls existera i kulturoffentligheten måste du oftast vända andra kinden till. Illegitimi non carborundum, som det heter.
På sistone har jag gärna också vänt mig till den australiensiske författaren McKenzie Wark.
Dels fjolårets chockrosa subkulturella steg-för-steg-guide ”Raving”, men framför allt livberättelsen ”Reverse Cowgirl”, utgiven på det amerikanska DIY-förlaget Semiotext(e) som sedan starten 1974 har publicerat namn som Gilles Deleuze, Kathy Acker, John Cage, Cookie Mueller och Chris Kraus.
På ytan är ”Reverse Cowgirl” en mycket ingående skildring – jag förväntar mig att Linda Skugge har detaljstuderat varje sida – av dels örtioåtta sorters analsex, på ett ärligt talat relativt sexigt vis, och dels en författares oförmåga att existera som straight, gay och trans.
I botten är ”Reverse Cowgirl” en berättelse om att vara trans före övergången. Alltjämt är McKenzie Wark obekymrat rolig:
”I’m in the mid-eighties by now: freelance writer, full-time slut – but only for Edward. A monogamous slut.”
McKenzie Wark vet att hens värde som författare, kritiker och intellektuell består i förmågan att underhålla. Utan vilja att skriva texter bättre än dem vars innehåll du behandlar blir du menlös, relevant för blott kotteriet, de som lyckats klamra sig kvar trots att färre och färre bryr sig om deras existens.
Det är alltid viktigare hur du skriver, än vad du skriver.
”Reverse Cowgirl” är en lektion i kritik, så som den såg ut innan pluggisarna och populisterna tog över arenan. Innan streaming, poddar och Netflix flyttade ned vår tids kultursidor till gärdsgårdsserien.
Framför allt är det till McKenzie Wark jag vänder mig till när jag vill ha svar på frågan vad mode egentligen är för något.
Varje sida av ”Reverse Cowgirl” är på ett eller annat sätt den mest drastiska och radikala – och just det, ROLIGA – samtida modekritik som finns.
”Det fanns en tid på sjuttiotalet när kläder, hår, stil – allt var unisex. Hela tiden klädde jag mig som en flicka”, skriver Wark och reciterar bildkonstnären Otto von Bush: ”Mode är inte en sak, det är inte bundet till kläder eller väskor. Det är en plats du kan gå till, ett emotionellt rum inuti dig själv.”
I McKenzie Warks fantasivärld är mode fortfarande någonting som tillåter dig att dansa mellan maskulinitet och femininitet, utan förändringar i ditt pass.
En gång i tiden var det modets poäng, innan tidningar som Café, GQ och Elle av rent ekonomiska skäl förvandlade kläder till något som istället skulle förstärka ditt så kallade äkta kön.
”All gender is drag”, som Judith Butler sammanfattade saken.
Liksom Lil Nas X, David Bowie eller Harry Styles erbjuder McKenzie Warks estetiska teorier – dem som hen kladdar ned varje sida med, mellan utforskandet av olika slags hål – något annat.
En utväg om du vill: En övergång från höst och vinter, till vår och sommar.
