Utvisningar sker bakom regnbågsfärgad dimridå
Asylsökande med hbtq-skäl skickas tillbaka till våld och dödsstraff i Uganda
Migrationsmyndigheternas beslut att utvisa asylsökande Davita till Uganda har i dagarna rönt medial uppmärksamhet. Fallet framstår som ett flagrant exempel på en rättsskandal. Två månader efter att hon gift sig med annan kvinna menar de svenska myndigheterna att Davita utan fara kan skickas tillbaka till det land hon flytt från.
Det är inte den fruktansvärda situationen i Uganda för hbtqi-personer som betvivlas. Där har den omstridda lagen som anger långa fängelsestraff och dödsstraff för homosexuella handlingar nyligen antagits och risken att överfallas av vanliga medborgare är ständigt överhängande. Snarare är det, som Migrationsverket uttrycker det i sina beslutstexter, sannolik tillhörighet till hbtqi-gruppen och därmed skyddsbehovet som ifrågasätts.
Genom ett nystartat forskningsprojekt om queera migranter har jag fått insyn i asylsökandes upplevelser av hopplöshet och rädsla inför framtiden.
Beskrivningen av ett enskilt fall i termer av en rättsskandal kan få det att framstå som ett olyckligt undantag i ett huvudsakligen välfungerande system. Mycket tyder dock på att fallet med Davita snarare följer ett mönster, i linje med RFSL:s rapporter om den rättsosäkra hanteringen av hbtqi-asylärenden.
Tidöavtalet fastslår att hbtq-personer ska prioriteras i det paradigmskifte som ska göra Sveriges migrationspolitik till EU:s mest restriktiva. I anslutning till fallet med Davita intygar migrationsminister Maria Malmer Stenergard att regeringen arbetar för att stärka rättssäkerheten för gruppen. Men frågan är om värnandet av hbtqi-flyktningars rättigheter överhuvudtaget är förenligt med Tidöpartiernas ambition att begränsa migrationen till ett minimum.
Genom ett nystartat forskningsprojekt om queera migranter har jag fått insyn i asylsökandes upplevelser av hopplöshet och rädsla inför framtiden. Många beskriver diskrepansen mellan bilden Sverige som ett av världens mest hbtqi-vänliga länder och den verklighet de mött.
En av de asylsökande jag träffar från Uganda är uppgiven. Han väntar på sin första intervju hos Migrationsverket. Allt han hört om sedan han kom är avslag, så varför skulle just han bli trodd? Han bor i en av Migrationsverkets lägenheter tillsammans med tre andra. På insidan av deras ytterdörr hänger regnbågsflaggor, och under dem samma inplastade lapp som i Migrationsverkets övriga lägenheter med en översikt av asylprocessen. ”Ja” leder till en karta över Sverige och ”nej” till ett flygplan. Flera säger att de inte kunnat sova sedan lappen sattes upp. Känslan av att vara utvisningsbar och förväntan att inte bli trodd påverkar rimligen intervjusituationen negativt.
En av dem som får avslag är L (jag kallar henne så av säkerhetsskäl). Vi lärde känna varandra kort efter att hon flytt från Uganda där familjen tvingat henne att gifta sig med en man för att få stopp på ryktena och där hon gripits och misshandlats av polisen. Det är i våra samtal som själva idén till projektet föds.
Migrationsverket tycker inte att Ls berättelse låter självupplevd. ”Försök fokusera på dina tankar och känslor”, läser jag i utredningsprotokollet. Inte på sådant som hänt eller vad andra har sagt. Frågorna är på en abstraktionsnivå som gör dem svåra att förstå. ”Har det faktum att homosexualitet inte är tillåtet i Uganda påverkat dig i din process?”
L är högutbildad och då är förväntningarna på uttrycksförmåga högre, menar Migrationsverket. Men varför, undrar hon, tror de då att jag skulle lämna mitt jobb, mitt hus och mina barn, om det inte vore för den ”lilla detaljen”?
Möjligheten att på grundval av redogörelser för ”den inre processen” dra en tvärsäker skiljelinje mellan sannolik och osannolik tillhörighet till en sexuell minoritet måste sägas vara en chimär. Men tvärsäkert framstår det i alla fall vid avslag då Migrationsmyndigheterna anser det vara riskfritt att återvända till hemlandet. Det är bara dit de bekostar hemresan. För många blir det av ekonomiska skäl det enda alternativet – även om de fruktar för sina liv.
Andra, som L, försöker ta sig någon annanstans. Till Kenya kan hon åka utan visum. Men hon känner inte någon där och Kenya för inte direkt någon hbtqi-vänlig politik. I själva verket förutspås landet följa Ugandas exempel och ytterligare skärpa den redan hårda lagstiftningen.
När hon landat är det först tyst. Efter två dagar ringer hon och hennes berättelse illustrerar hur olikriktad misstänksamhet kring ”egentlig” sexualitet dikterar människors livsvillkor.
Gränspolisen hade bett henne att gå åt sidan. Nästan direkt kom frågan: ”Är du lesbisk?” De tog henne till ett rum där hon blev sittande på en bänk i två dygn tillsammans med sex andra från grannländerna. Om och om igen hade de frågat och hon förnekade. Till slut hade de låtit henne gå med en varning att de skulle ha ögonen på henne. Kenya svämmas över av homosexuella som fått avslag i Sverige, Tyskland och Nederländerna, hade poliserna sagt. ”Vi vill inte ha er här.” Att anlända med ett utgånget visum efter en längre tid i Europa blir alltså misstänkt i sig.
Så görs asylsökande till brickor i det geopolitiska spel där länder och grupperingar positionerar sig genom att demonisera homosexualitet i sin vurm för ”traditionella värderingar” alternativt genom att framhålla sig som försvarare av hbtqi-rättigheter men inom ramen för en strikt migrationspolitik. Å ena sidan en statssanktionerad homofobi som driver människor på flykt och där faran att avslöjas som ”onormal” är ständigt överhängande, inte minst för dem som tvingas återvända efter avslag.
Å andra sidan en så restriktiv migrationspolitik som möjligt där asylsökande med hbtqi-skäl riskerar avfärdas som heterosexuella lycksökare. I denna kontext framstår Tidöpartiernas försök att ge sitt paradigmskifte ett hbtqi-vänligt ansikte inte som något annat än en regnbågsfärgad dimridå.
Sofie Tornhill är docent i genusvetenskap vid Linnéuniversitetet
