Mo Yan - kritisk eller lojal kommunist?
Meningarna går isär om Nobelpristagarens samhällssatir
Den kinesiska Twitterkopian Sina Weibo svärmade av rykten inför årets nobelpris i litteratur.
Underblåst av konflikterna kring öarna Diaoyu/Senkaku uppstod något av en digital prestigekamp mellan Japan och Kina. Skulle Haruki Murakami eller Mo Yan föräras priset? Båda hade seglat upp som favoriter på vadslagningssajterna dagarna innan och rivaliteten var stark.
Dessutom rapporterade den kinesiska statliga tv-kanalen CCTV att man för första gången hade bjudits in till nobelceremonin i Börshuset. En övertydlig fingervisning från Svenska akademien att något var på gång.
Temperaturen steg ytterligare.
På Sina Weibo ställde CCTV frågan: "Kan Mo Yan bli den första kinesiska nobelprisvinnaren någonsin?"
Kritiken lät inte vänta på sig.
Weibo-signaturen ”Wengi” svarade syrligt: "Vad det här egentligen betyder är att han är den förste kines utanför fängelse som kan vinna ett nobelpris".
Inte mindre än tre kineser har fått nobelpris tidigare. Den fortfarande fängslade Liu Xiaobo fick fredspriset 2010. Dalai Lama fick samma pris redan 1989. Och den absurdistiske författaren Gao Xingjian fick litteraturpriset redan 2000.
Samtliga har varit i konflikt med regimen i Bejing.
Men när dissidenten Gao – fördömd av kinas regim– levder i exil i Frankrike så är Mo Yan vice ordförande i det kinesiska författarförbundet – ett officiellt organ för kommunistpartiet som grundades 1953. Han har i sitt ämbete alltid försvarat den officiella litteratursynen som bygger på att konsten och litteraturen måste tjäna socialismens sak.
När Gao Xingjian fick priset avfärdades det av författarförbundet med argumentet att "det används för politiska syften och därmed har förlorat sin auktoritet".
Och Mo Yan har från flera håll kritiserats för att vara alltför lojal med kommunistpartiet. För att han aldrig vågat kritisera Kina offentligt.
Enligt internet-skvaller-tidningen Offbeat China angriper Weibo-twittrarna honom hårt för att han tillsammans med andra författare hyllade 70-årsminnet av Maos Tal om konsten genom att kopiera valda avsnitt ur det för hand.
Mo Yan ska även ha påstått att det inte finns någon litteraturcensur i Kina. Dessutom ska han tydligen vägrat sitta vid dissidenternas bord på bokmässan i Frankfurt samtidigt som han höll ett tal som handlade om att författare endast bör bedömas efter sina verk och inte sina politiska ståndpunkter.
Den engelskspråkiga statstidningen China Daily citerade Mo Yans tal: ”En del vill skrika på gatorna, men vi måste acceptera dem som gömmer sig på sin kammare och använder litteraturen för att uttrycka sina åsikter”.
Men Mo Yans försvarare menar att han trots att han är djupt inbäddad i det kinesiska systemet ständigt försökt pressa gränserna för vad man kan skriva i Kina. Att han just verkar inifrån sin kammare.
Mo Yans romaner har skildrat såväl kommunistpartiets misslyckade landreformer på 1950-talet (Life and death are wearing me out, 2008) och kulturrevolutionen mellan 1966-1976. Hans senaste roman Grodorna (2010) kritiserar myndigheternas omstridda ett-barns-politik. Boken kulminerar när en barnmorska som förespråkar barnbegränsningarna bryter samman och hallucinerar om att alla aborterade barn återvänder i form av grodor.
Mo Yan är en bondson från Shandongprovinsen som lämnade skolan vid 12 års ålder på grund av kulturrevolutionen. Som 19-åring värvades han till Folkets befrielsearme. Där jobbade han som bibliotekarie och började skriva. Efter 22 år i tjänst tog han avsked 1986.
Under 80-talet kom han i kontakt med den latinamerikanska magiska realismen i form av nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez, vilket gjorde stort intryck på honom. Även Günter Grass, prisad av akademien blev en favorit.
Att han hittat sina litterära valfrändskaper bland tidigare nobelpristagare är väl egentligen inte särskilt förvånande – Svenska akademien avviker sällan alltför mycket från sin väletablerade litteratursmak när de väljer pristagare. Och Mo Yan har uppenbarligen inte fått sitt pris på sina politiska meriter, utan på sina litterära.
Peter Englund jämför honom med Faulkner, Dickens och Rabelais. Hans romaner är humoristiska, satiriska, våldsamma och "alla kroppsvätskor finns med" säger han till Aftonbladet.se. Enligt Englund kritiserar Mo Yan många företeelser i samhället, från lokalt maktmissbruk till arrangerade äktenskap.
Mo Yans egen favoritbok är Stora bröst och breda höfter från 1996, översatt till engelska 2004. En krönika över en familj med stora kvinnor och deras svaga, socialt missanpassade män.
Lätt socialistiskt har Mo Yan hävdat att den är en satir över dagens ytliga konsumtionssamhälle och hur sexualitet används i marknadsföring.
