Jag tror dig, Grass

När Günter Grass i en intervju inför utgivningen av självbiografin Beim Häuten der Zwiebel (När man skalar en lök) berättade att han som tonårig soldat varit enrollerad i Waffen-SS poängterade han att han velat vänta med avslöjandet tills han funnit rätt sammanhang att sätta in det i. När man läser hela boken förstår man vad han menar.

En skönlitterär författare skapar gestalter, även när han skriver sin självbiografi och Grass är inget undantag. Han har vid nära åttio års ålder bestämt sig för vem han var som ung och med sin överlägsna yrkesskicklighet gör han den här gestalten fullkomligt trovärdig. Överensstämmelsen med den historiska Danzig-pojken Günter Grass är säkert stor men hur stor är omöjligt att veta. Förmodligen vet Grass det inte själv.

nnDen tonårspojke vi här möter vid fyrtiotalets början är helt ordinär, omogen och upptagen av det som omger honom i vardagen. Kanske mer än de flesta är han hängiven åt drömmar och illusioner runt alla de äventyrsböcker han läser. Sedan femårsåldern har han levt i ett nazistiskt samhälle och det är inget han fäster avseende vid, han är varken entusiastisk eller kritisk. Som femtonåring söker han som frivillig till ubåtsvapnet - sjömän har alltid varit de stora hjältarna för hamnstaden Danzigs pojkar - men blir avvisad på grund av sin ålder.

När hans årsklass senhösten 1944 rycker in finns inget tyskt ubåtsvapen längre och Grass upptäcker att han placerats i Waffen-SS. Det har han inget emot eftersom han bara vet vad propagandan säger; att detta är en elitenhet som varje tysk bör vara stolt över. Krigets två sista månader är han med om östfrontens upplösning, där man bara överlever genom en slump. Sitt vapen använder han aldrig.

Kapitulationen upplever han närmast liknöjt, lättad över att vara i livet men utan att känna sig drabbad vare sig som tysk eller människa. I ett krigsfångeläger spelar han tärning om den förmodade framtiden med den jämnårige bayraren Joseph. Framtiden kom att arta sig väl inte bara för Grass utan också för den mycket katolskt sinnade Joseph. I fjol valdes han till påve. Det är en bra historia, som Grass försöker göra litet för mycket av.

Även i fortsättningen får vi bilden av en ordinär person som mognar långsamt. Självbiografin ebbar ut vid femtiotalets mitt när Grass börjar bli författare och han redogör för rätt många privata trivialiteter som aldrig lyfter riktigt språkligt men förstärker samma bild. Gripande är porträttet av modern, den vitala affärsföreståndaren från Danzig som efter stadens sammanbrott och de ryska soldaternas övergrepp bara är en skugga av sig själv och dör innan den älskade sonen fått sitt stora genombrott.

Günter Grass avsikter med självbiografin har uppenbarligen varit att inte framställa sig själv i fördelaktig dager eller försvara något han gjort men ändå få ynglingen Grass att framstå som ursäktligt alldaglig i alla sina handlingar. Det har han lyckats med.

Självbiografi

Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)