Löparens blues
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2013-04-08 | Publicerad 2010-06-21
Viktoria Jäderling tar rygg på en evigt joggande Murakami
Det är spännande när författare och intellektuella kommer ut som sportfånar. Som allra bäst kan det bli en fruktbar krock mellan autistiskt utövande och kritisk utanförblick. Det senaste året har jag läst ett flertal självbiografiska böcker om det passionerade intresset för fysisk rörelse: Sven Lindqvists Bänkpress, Åsa Sandells Bakom garden, Maria Törnqvists Tangoexperimentet och så nu den japanske författaren Haruki Murakamis bok om löpning, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.
Jag brukar kasta mig över den här sortens böcker, av hatkärlek till sport, men ytterst för att man längtar efter att någon kunnig människa ska fixa en lösning på ett existentiellt dilemma: Konflikten mellan kropp och ande. Låt mig göra en grovindelning: Boxaren Åsa och löparen Haruki är mest sportsmannamässiga i sitt rena försvar för kroppen. Dansaren Maria och kroppsbyggaren Sven är veliga kulturkoftor vars kroppar aldrig förmår göra sig fria från den fåfänga anden. De är mer otrogna idrottsutövare: förälskade, oförstående och lite svartsjuka på kroppen. Eftersom jag ofta känner mig som en ohederlig wallraffare när jag sportar förstår jag dem väl.
För den som likt Haruki Murakami lierar sig med sporten krävs en annan sorts dramaturgi än den inre konfliktens. Det krävs en sportens egen poesi. Murakami började springa 1983 när han var 33 år gammal. Efter att ha slagit igen sin populära jazzklubb i Tokyo och startat en yrkeskarriär som författare, hade han lagt på sig några kilon. Han bestämde sig för en sundare livsstil, och snart sprang han sin första maraton. Cirka fem år tidigare hade han bestämt sig för att börja skriva, och snart kom en hyllad roman.
Vad jag pratar om när jag pratar om löpning marknadsförs som Murakamis mest personliga bok. Parafrasen på Raymond Carvers What We Talk About When We Talk About Love ger en hint om betydelsefulla utvikningar. Allt jag vet efter läsningen är dock att Haruki Murakami troligen föddes som asocial, uthållig och målmedveten långdistansare. Evig joggare och författare.
Med den invigdes sakliga distanslöshet redovisar han sin fysiska form, sina tider och träningsscheman. Han beskriver sin författartyp och sin enda ultramaraton på tio mil. Han berättar vackert om runners blues, om en trötthet som infinner sig när kroppen sviker och de årliga maratonloppen – tidigare personliga prestationstriumfer – plötsligt blir vittnesmål på att man blir långsammare, svagare, äldre.
Att Murakami är en privat människa förstår man, ty här sägs egentligen inte mer än en genomsnittlig roman av författaren. Det är något med transparensen i språket, något misstänkt teflonigt, även i de mer självutlämnande partierna. Som om personen Haruki Murakami saknade undertexter, precis som de naivistiskt tecknade romankaraktärerna alltid gjort, vilket jag tyckte var oerhört fascinerande en gång i tiden när postmodernismen firade triumfer. Skillnaden här är att han verkar trött, litterärt trött utan fiktionens alternativa världar.
I stället kryddar han sina löpardiarier med luftiga berättelser ur författarlivet: föreläsning i Cambridge, paradisiska skrivarperioder i Honolulu, anekdotisk springtur med John Irving i Central Park. Efter halva boken framstår Murakami alltmer som en parodi på den globaliserade fria individen. Den som gränslös i kropp och ande har brutit sig loss så mycket från kollektivet att han har blivit fiktiv. Och då har också känslan tagit över: att den nakna gentlemannastilen egentligen är trist och tillrättalagd. Lite som bibliofilutgåvan i min bokhylla av Norwegian Wood, Murakamis mest konventionella roman. När Murakami pratar om löpning har tiden löpt ikapp honom.
VIKTORIA JÄDERLING