Lundells ”Vardagar” är mest oredigerat babbel
Ändå hyllas den – medan Aase Bergs dagbok tydligen blev droppen
Bland det första man får göra på universitetens litteraturvetenskap är att läsa lite av Lars Noréns dagböcker och lite av Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” samt Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”, och därefter ta del av hur verken uppfattades i sin samtid. Norén – en kompromisslös sanningssägare, eller ännu mer kortfattat: geni. Kvinnorna – skvaller som borde hållits bland vännerna, böckerna saknar de element som gör att ett verk lyfter till ”litteratur”. Sedan följer ett seminarium där man diskuterar litterär kvalitet och det faktum att det är så mycket mer än boken i sig självt som påverkar hur den mottas. Ganska grundläggande, men nästan som en rit varje ung romantiker inom humaniora tvingas gå igenom för att accepteras.
Lika smärtsamt övertydliga är exemplen som presenterats de senaste dagarna. Att Ulf Lundell en gång gjorde musik, att han till och med hade någon sorts puttrande ”alternativ nationalsång”, är snart ett minne blott. Han är ju dagboksskrivare, och i stället för en ny nationalsång har vi fått ett substitut till midsommar, när de nya ”Vardagar” traditionsenligt dimper ner. Mött av samma reservationslösa hyllningar som vanligt, vilket bara blir mer patetiskt för varje ny volym som kommer. I DN:s serie ”Kritiksnack” blir det tydligt när frågan formuleras: ”Vad gillar ni mest – fågelsången, nyhetsreferaten eller relationen?”
Det är en mall som går att bocka av och som cementerats sedan länge. Här har vi alltså någon som transkriberat ”Rapport” i sex år nu, över tusentals sidor, utan att i princip någon haft en invändning. ”Tiden är verkligen ett grundtema i boken”, säger Björn Wiman. Jo tack, den tenderar att bli det när någon babblar oredigerat i ett halvt decennium.
Parallellt släpper Aase Berg sin egen och första dagbok, ”Jag är aldrig hemma”. Googla recensionerna. Det är ovanligt att något blir så unisont ogillat. Parallellen med Rydberg och Lundgren är på gränsen till för enkel att dra, men också för träffande – det är skvaller, kulturelitens lilla tillvaro kring Södermalm som de inbillar sig är relevant för allmänheten (på tal om det ska jag väl tillägga att jag betraktar Berg som en vän, i den heliga transparensens namn). Ulf Lundell befinner sig åtminstone på behörigt avstånd, kring Österlen. Genomgående ifrågasätts också Bergs autencitet. Detta är väl ingen dagbok, eftersom den uppenbart är tänkt att publiceras. Det vore uppfriskande om någon kunde drista sig till att säga något liknande om ”Vardagar”.
Men en grundkurs i feministisk analys är förmodligen otillräcklig. Trots allt hyllades Wera von Essens dagbok så gott som överallt, och Marianne Lindberg de Geers dito, vars produktionsmängd börjar nosa på Lundells, bemöts också generellt med trivsamt bifall. Kanske är det som Johannes Klenell menar i SvD – det räcker nu, helt enkelt. Dagboken har tagit för mycket plats under för lång tid, och att Aase Berg ska ge sig in i leken blev droppen.
Det kan ligga något i det. Men i så fall måste också läsarna och kritikerkåren sluta svassa för nestorn som har klivit in i Lars Noréns skugga och med tiden kommit att bli den som representerar genren. Greta Schüldt beskriver hur hon skrattar högt åt Lundells formulering: ”Vad fan är det med oss? ÖVERLAG?!”. Och visst, det är väl kul. Framför allt för att det inte betyder någonting.
