Inget var vackrare än när Joe Biden gav upp
När han gav upp makten förflyttades gränserna för allt
Sommarens vackraste ögonblick hitintills var inte havets dånande som sjöng ikapp med mina barns gurglande skratt när vågorna sköljde deras hoppande kroppar. Inte heller var det den vilda brudslöjan längs fältet jag råkade se och inte den rosa ros som liksom ville mig nåt och satte två taggar i min ankel och fick mig att böja mig ner. Nej. Det var när Biden gav upp i det amerikanska presidentvalet.
Tror det är något med det anti-dramaturgiska som skapar skönhet? Det förvridna perspektivet som kommer med att ramla ner? Man tror att allt är på ett sätt, men det kan vara på alla andra sätt. Det får mig att vilja leva.
Så det går alltså att bara upphöra att döda?
Om en ledande president frivilligt ger ifrån sig makt är gränsen förflyttad för allt? Jag är naiv. Låt mig. Det var härligt. Experterna kallade det väntat. Han vart tvingad osv. Stämmer säkert. Vad vet jag. Jag ligger här i mörkret i mina döttrars rum efter nattning och är influerad av att ge upp.
Ser möjligheterna som kan öppnas. Det nya liv som kan uppstå. Jag menar Kamala Harris löfte om en framtid hade inte låtit sig höras annars. Talen om att tro.
Men den här insikten om alltings möjlighet ligger nära känslan av att känna sig lurad. De senaste dagarnas rapportering om att ett eldupphör har kommit till stånd i Gaza, och ska vara i tre dagar för att vaccinera drygt 600 000 barn mot polio, initierar ett hopp som angränsar till gaslighting. Så det går alltså att bara upphöra att döda? Att lägga ned vapen? Att värna barnens framtid? Jag menar även om eldupphöret denna gång handlar om vaccinering är det samma eldupphör som så desperat har demonstrerats för sedan 7 oktober. Den febriga önskan som avfärdats, likt hur man nekar barns orimliga önskningar om att flytta till rymden, äta glass till frukost och dylikt, med att det går såklart inte - gick visst? Det är bara att upphöra? Ge upp. Den fortsatta elden är ett val.
Mina privata dagdrömmar om att ge upp är så tillfredsställande att de vaggar mig till sömns. Om Biden, samma världsledare som beväpnat just nämnda konflikt, bara slutar, kan alla bara sluta? Att ge upp ligger nära skam och skam handlar om att visa sig. Exponera felen man begår, men också är det ett sätt att lämna dem? Det enda. Först i erkännandet av skuld, erkännandet av verklighetens beskaffenhet, ett konstaterande av detta har hänt, jag gjorde fel, finns en möjlighet till förlåtelse? Men usch det är att begära det omöjliga för trots att det är mänskligt att fela är det ännu mer mänskligt att vägra erkänna och hålla fast vid något idiotiskt. Exponering är så pinsamt. OK. Han vart väl tvingad, men som bild är det vackert. Presidenten som säger tack och hej och förlåt. (Det sista lade jag till.)
