Jag har inte kunnat släppa den här serien
Upplösningen i ”A murder at the end of the world” är briljant
OBS! Texten innehåller spoilers
För några veckor sedan började jag, mycket skeptisk, att titta på tv-serien ”A murder at the end of the world”. I Sverige har den mötts med en axelryckning trots att skaparna av ”The OA”, Zal Batmanglij och Brit Marling, ligger bakom. Att det dessutom är en generisk berättelse om en tech-bro som bjuder ut de främsta kodknackarna till sitt Fort Knox för att ”lösa samtidens stora problem” gör mig än mer negativt inställd. Det räcker med att jag ser en bild på Elon Musks penisliknande rymdskepp för att jag ska önska att någon släppte en atombomb över Silicon Valley. Varför är vi så upptagna av dessa algoritmbaroners löjeväckande tankar om ”mänsklighetens framtid”?
Ganska snabbt blir serien dock en riktig nagelbitare. För i den insnöade säkerhetsbunkern börjar folk mördas. Först den Banksy-liknande konstnären Bill Farrah (känsligt spelad av Harry Dickinson), som får en grotesk dos morfin i sig. Sedan en efter en. Darby Hart (otroligt spelad av Emma Corrin) – en true crime-författare med Sherlock Holmes-drag – börjar utreda mordfallen tillsammans med AI-systemet Ray, hennes Watson. Rätt tidigt får intrigen Agatha Christie-kvaliteter. När deckardrottningen var som bäst – som i ”Och så var de bara en” – kunde hon stänga in ett gäng personer med starka motiv att ta kål på varandra samtidigt som man kände att ingen kan vara mördaren av logiska skäl. Ofta känner jag att vår tid – trots krimhysteri – dödat pusseldeckaren i kammarspelsform. Men ”A murder at the end of the world” lyckas, just genom att utnyttja övervakningssamhället kreativt.
Ändå är anledningen till att jag inte kunnat släppa serien en helt annan (och här måste jag spoilervarna). ”A murder at the end of the world” är, mig veterligen, den första deckaren där ett mönsterigenkänningsprogram är skurken. Nu reagerar kanske någon – har inte AI varit skurken i många filmer tidigare, som ”2001” och ”Alien”? Men notera då att jag skrev ”mönsterigenkänningsprogram” och inte AI.
För det serien gör så briljant är att visa att artificiell intelligens inte existerar. Troligen är detta vår tids stora illusion: att vi skulle ha skapat datorer som kan tolka omvärlden likt ett mänskligt psyke. Detta är inte min oinformerade åsikt utan Michael Jordans, en av världens främsta forskare på området. Jordan har påpekat att vi fortfarande är långt ifrån att återskapa intelligensnivån hos ett tvåårigt barn. I slutet på ”A murder at the end of the world” slår denna insikt ner som en åskvigg: det finns inget tänkande bakom mordkomplotten.
Att låta ett mönsterigenkänningsprogram vara mördaren har en så enkel skönhet över sig att man tänker: varför har ingen kommit på det här tidigare? Vilket ofta utmärker det nyskapande. Att en kod – eller struktur – är boven gör också att ”A murder at the end of the world” påminner om en annan deckardrottning, nämligen Ruth Rendell. I hennes romaner är brottsmotiven ofta så banala att konkurrenssamhället bakom träder fram i all sin monstrositet. Som i ”Stenarna skola ropa” där en hushållerska mördar en hel familj – för att dölja att hon inte kan läsa. Slutet på ”A murder at the end of the world” har en liknande chockeffekt. Här är det övervakningskapitalismens störda sätt att hantera information som får blodet att flyta. För någon ”Ray” existerar inte.
