En jazzdrottning som inte låter sig fångas
I ”Jag letar efter Merit” målar Jenny Svenberg Bunnel av Merit Hemmingson – se filmen här
Jenny Svenberg Bunnel ägnar en stor del av sin fritid åt ett riktigt vansinnesprojekt. Hon porträtterar alla jazzmusiker hon lyssnar på.
Oftast live. Framför scenen.
Hon målar dem i olja och akryl eller tecknar dem med flytande tusch och kol.
Hittills har det blivit hundratals, nej, nästan tusen porträtt.
Men när turen kom till Merit Hemmingson tog det stopp.
– Jag gjorde kanske tio teckningar, men det blev inte bra.
Hon blev allt mer frustrerad.
Det är något särskilt med Merit, förklarar Jenny. Hennes majestätiska uppenbarelse bakom orgeln. Hennes sätt att spänna ögonen i publiken.
Jenny försökte under några spelningar till men när porträttet sket sig för tredje gången bestämde hon sig i stället för att göra en film om hur svårt hon hade att avbilda just Merit Hemmingson.
Resultatet kan du se här ovan.
Merit Hemmingson fyller 80 i år.
Det är svårt att få ihop den uppgiften med den ungdomliga gestalt med fågelfjädrar i öronen som välkomnar oss till den medeltida våningen i centrala Visby. Sedan några år tillbaka bor hon på Gotland. Där har hon äntligen funnit ro efter ett rastlöst liv.
– Jag har lugnat ner mig. Lite. säger hon på en dialekt som fortfarande avslöjar att hon växte upp på en bondgård i Jämtland. Den är lugnare än en tallrik filmjölk.
– Jag älskar den här ön. Problemet är att jag inte vill åka härifrån.
Merit Hemmingson har nyligen köpt en piporgelmodul, alltså en digital kyrkorgel, som hon ställt bredvid sin Hammondorgel i rummet som pryds av guldskivor och porträtt på henne själv.
Hon har inte fått den att funka än. Det är för mycket sladdar. Och sladdar har aldrig varit hennes grej. Det mest avancerade instrumentvård hon ägnat sig åt är blåsa in i Hammondorgelns startmotor med hårfön. Kalla Hammondorglar måste värmas upp.
Så piporgeln är ett stort steg. Det är första gången hon närmar sig ett nytt instrument sen hon övergav pianot på 60-talet. Kyrkorgeln påverkar henne.
– Man känner sig som en drottning bakom den.
Kanske är det just drottninglik hon är? Är det karaktärsdraget som sammanfattar Merit Hemmingson? Jennys film handlar om samma dilemma vi journalister står inför när vi ska porträttera en människa. Vad är egentligen hennes story? Vilken historia berättar mest? I Merit Hemmingsons fall finns det många att välja på.
Man skulle till exempel kunna välja att berätta en av den svenska musikhistoriens mest osannolika turnéskrönor. En historia som får de flesta tatuerade rock-wannabees att bli bleka om nosen.
Blott 20 år gammal hade hon nyss anlänt till Stockholm för att spela jazz. Hon hade upptäckts av den amerikanske producentlegendaren Quincy Jones som tyckte att hon hade ”soul”. Merit Hemmingson var en sensation.
Så hennes agent skickar henne till New York för att ragga upp ett band och ta med dem på folkparksturné. Det var ont om tid. Några pengar fanns egentligen inte. Enligt kontraktet skulle bandet bestå av enbart kvinnliga, svarta jazzmusiker.
– Snacka om att man var stursk.
På plats i New York glider hon rakt in i dåtidens jazzelit. Varje kväll tar hon taxin ner till Birdland för att lyssna på Miles, Dizzy, Art Blakey och Cannonball Adderley. En kväll är hon på Village Vanguard. Miles band spelar. Plötsligt säger trombonisten J J Johnson: ”Nu vill jag presentera en tjej från Sverige som spelar piano … ”.
– Jag höll ju på kola vippen. Fy farao vad hemskt.
Med erfarenheten att spela med Miles band i ryggen kommer hon till slut hem med en kvartett stenhårda kvinnliga musiker från Chicago och Harlem som hon bland annat hittat via annonserna i JET magazine. Och den kavalkad av kaos, polisingripanden, skandalreportage och fest som följde var mer jazz än jazz någonsin varit i Sverige.
Merit blev både mordhotad och utbränd av erfarenheten. Efteråt ville hon sluta spela och aldrig, aldrig, aldrig någonsin träffa en jazzmusiker igen.
Så blev det inte.
I stället blev hon en institution i svenskt musikliv. Hennes funkiga orgelspel och ordlösa nynnande (själv säger hon att hon ”ylar”) har präglat flera generationer musiker. Inte bara inom jazzen.
Nyligen återförenade The Ark har tagit henne under sina vingar. De har spelat på Hultsfred tillsammans. Och när elektroakten Little Dragon för två år sedan samplade Jämtländsk brudmarsch i hitlåten Lover chanting (mer än fyra miljoner Youtubevisningar) blev det uppenbart att Merit Hemmingson nog gjorde världens första houselåt redan 1973.
Men den viktigaste historien handlar egentligen om folkmusiken. I början på 70-talet, delvis tack vare Bengt Palmers, började hon göra folkmusik med groove. Hon släppte tre guldskivor där låtarna hette saker som Gammalståschans hjärtesuck och Jojk efter Lars Nilsson Ruong. Plattor som sedan dess levt ett eget liv.
– Jag har fattat först nu vilket avtryck det gjorde.
Kärleken till de mollstämda folkvisorna var ögonblicklig.
– Jag älskar ju moll.
Sedan dess har hon lämnat turnélivet flera gånger. Och återkommit. I mitten på 70-talet lämnade hon allt och flyttade till Leksand med familjen. Lika många gånger har hon återuppfunnit sitt sound med hjälp av psalmer, syntar, sitarer och countrygitarrer. Men alltid med Hammondorgeln i fokus. Alltid cool. Inte sällan med folkmusikton.
Drivkrafterna har varit minst lika nördiga som Jenny Svenberg Bunnels jazztecknande. Själv är Merit basnörd. Hon är besatt av basgångar. Är basisten inte bra kan man lika gärna lägga ner bandet.
Men det var först 2016 som hon ”besteg Mount Everest” som hon säger.
Efter flytten till Gotland fick hon kontakt med producenten Tobias Fröberg. Tillsammans har de gjort tre album. Och till slut fick trummisen och turnékamraten Ola Winkler henne att, efter alla dess år, ge ut en platta med bara egen musik. En platta som kort och gott fick namnet MERIT.
– Jag har fått lite mer självförtroende efter den, säger hon.
Men just självförtroendet verkar inte vara något problem för tillfället. Hennes planer inför 80-årsfirandet är stora.
En konsertföreställning med oväntade inslag. Med båda orglarna. Något som påminner om Jean Michel Jarre! Det ska vara storslaget. Kanske ett samarbete med superhajpade Sara Parkman.
Och hon måste göra ny musik. Nytt! Nåt nytt! Med piporgeln.
Om det blir fler skivor återstår däremot att se.
– Det är ju så konstig bransch nu. Man vet ju inte om folk lyssnar på skivor längre. Men vinyl säljer ju. Jag ser direkt vilka som är vinylköpare. De har ofta långt hår och gillar sjuttiotalet. I mitt fall i alla fall.
Själv lyssnar hon helst på ny musik. Hon vänder inte tillbaka till det gamla.
– Men mest lyssnar jag på havet.
Och kanske är det den bilden som bäst fångar Merit Hemmingson. I alla fall just nu. Bilden av jämtländskan med fjädrar i öronen som lyssnar på havet och äntligen fått ro.
– Någonstans är jag väl en hippie, erkänner hon.