Skivetiketten som gjorde förtryckta till stjärnor
Blue note fyller 80 år – Markus Larsson listar de tio bästa albumen
33 1/3 Microgroove Long Playing.
Blue Note Records Inc.
47 West 63rd
NYC
Etiketten på en vinylskiva från Blue notes guldålder mot slutet av 50-talet borde få dig att rysa. Inget vi lyssnar på i dag, absolut ingenting, vore detsamma utan den. I år fyller skivbolaget Blue note, och dess blåvita skivetikett, 80 år.
Jazzens viktigaste bolag grundades av två judiska flyktingar som flydde från Tyskland när Adolf Hitler tog makten i början av 30-talet.
Alfred Lion tog sig till New York först. Francis Wolff reste till samma stad i den sista båt från Hamburg som inte bevakades av mördarna i Gestapo. De hade lärt känna varandra som tonåringar i Berlin på 20-talet. Det som sammanförde dem var kärleken till jazz. Jazz var ljudet av frihet. I USA blev de dock förfärade över rasismen, att de afro-amerikanska artisterna som de älskade var förtryckta på grund av sin hudfärg.
Varför startade Lion och Wolff Blue note?
För att de var fans. Om de skulle få höra musiken som de älskade var de tvungna att ge ut den själv. Ingen annan skulle våga eller bry sig. Utan att ha några pengar, och utan att veta vad de gjorde, lade de grunden för alla alternativa independent- och ”gör det själv”-bolag som följde.
Vad Blue note kunde erbjuda var artistisk frihet. Det var skivbolagets viktigaste valuta. Lion och Wolff skötte marknadsföringen, kravet på artisterna var att vara sig själva utan kompromisser.
Det finns en massa andra bolag som är viktiga i jazzhistorien: Columbia, Prestige, Savoy och Riverside, för att bara nämna några stycken. Ingen av dem vågade dock vara först med att skriva kontrakt med det galna geniet, jazzpianisternas Einstein, Thelonious Monk. När ingen annan ville ta i honom med tång och handskar fick han ett hem hos Blue note. Monk var dock inte ensam.
Toppen av jazzmusikens blivande gräddtårta fanns till slut där:
Miles Davis. John Coltrane. Cannonball Adderley. Ike Quebec. Sonny Rollins. Art Blakey. Bud Powell. Lee Morgan. Horace Silver. Dexter Gordon. Freddie Hubbard. Donald Byrd. Wayne Shorter. Hank Mobley. Eric Dolphy. Jackie McLean. Herbie Hancock. Som unga debutanter eller erfarna bandledare, kort eller lång tid.
Om bebop mot slutet av 40-talet, mycket tack vare tack vare Dizzy Gillespie och Charlie Parker, var den största musikaliska revolutionen sedan vita män i peruk, eller åtminstone sedan Louis Armstrong och Duke Ellington, var Blue note den logiska fortsättningen där improvisationerna tog in allt: gospel, blues, r’n’b, soul och amerikanska medborgarrättsrörelsen. Den kanske största amerikanska uppfinningen inom musik, jazzen, ägdes i många år av två judiska immigranter och afroamerikanska musiker.
Man vet att det är ett Blue note-album bara genom att titta på dem
Blue note andades solid kvalitet. Originalen av vinylskivorna som pressades på 50- och 60-talen är i dag bland de dyraste samlingsobjekten som går att hitta. Hur repiga de än är spelar de fortfarande bra. De klassiska omslagen är en lika stor del av musikhistorien som musiken. Man vet att det är ett Blue note-album bara genom att titta på dem. De designades av formgivaren Reid Miles som utgick från Francis Wolffs fotografier i studion. En annan förklaring till Blue notes status och sound är Rudy Van Gelder, ljudingenjören som ville placera lyssnaren i ett tredimensionellt rum tillsammans med musikerna.
Blue note, och jazzen, gjorde en förtryckt minoritet av musiker till stjärnor som en vit publik ville betala för, lyssna på och se upp till. Artisterna var coolare och skarpare än allt annat som vandrade på jorden, en proteströrelse som fick publiken att knäppa med fingrarna. När trummisen Ahmir ”Questlove” Thompson från hiphopgruppen The Roots i dag pratar om musikerna på Blue note eller John Coltranes klassiska kvartett på 60-talet kallar han dem superhjältar. Alla namn som nämns i den här texten var dåtidens svarta motsvarighet till The Avengers.
Jazzen på Blue note skulle många år senare gå i arv till världens just nu största musikgenre: hiphop
Genom att spela bäst, klä sig snyggast och uttrycka sig i full frihet gav de människor som inte hade samma rättigheter som vita i USA en röst, ett hopp och en ventil. Jazzen på Blue note skulle många år senare gå i arv till världens just nu största musikgenre: hiphop.
Blue note har samplats av Public Enemy, A Tribe Called Quest, The Notorious BIG, Kanye West, Jay-Z, Eminem, Mary J Blige, Dr Dre, Pete Rock & CL Smooth, Gang Starr, J Dilla, De La Soul, Ghostface Killah med flera. Skillnaden mellan en jazzartist och mc är så liten att den inte finns. Båda två försöker skapa en plats, en kultur, en identitet och göra sin röst hörd i en orättvis värld som inte vill veta av dem.
När rapstjärnan Kendrick Lamar släppte sitt andra album 2015, To pimp a butterfly, och den debuterade på amerikanska Billboardlistans förstaplats var händelsen större än hiphop. Det var jazz. Skivan var tungt inspirerad av jazz tack vare samarbeten med Thunder Cat, Robert Glasper och en av de största profilerna på 2000-talets jazzscen, Kamasi Washington.
I dag kan inte en konservativ rocktidning som brittiska Mojo existera utan långa reportage om dagens brinnande jazzscen i London med namn som afrofusionband som Sons Of Kemet eller Kokoroko, kalejdoskopiska Ezra Collective, trumpetaren Matthew Halsall och jazzsångerskan Zara McFarlane. På en festival som Way out west i Göteborg har jazzstjärnor som just Kamasi Washington eller Pharoah Sanders en lika självklar plats i spelschemat som The Cure eller Florence And The Machine.
Att säga att jazzen är död är lika korkat som att påstå att det inte finns musik. Genren är mer närvarande än på länge, mycket för att den i grunden är en protest mot rådande normer och matematiska popformler.
Inget hade varit sig likt om inte flyktingen Alfred Lion en gång gått in i en studio och ropat på tysk brytning:
”It must schwing!”
