Därför är mordet på Olof Palme inte löst

Debattören: Nej, det handlar inte om att utredningen är misslyckad

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Uppdaterad 2018-11-09 | Publicerad 2018-11-07

helskärm

DEBATT. Påståendet att mordet på Olof Palme inte klarats upp på grund av en oprofessionell och därför misslyckad utredning upprepas ständigt. Det har blivit den sanning vi fått leva med. Men är det verkligen på det sättet?

Skulle en i alla delar professionell utredning ha hittat Palmes mördare?

Svårigheterna att klara upp brottet skulle fortfarande kvarstå och den i alla delar professionella utredningen skulle i offentlighetens ljus efter ett misslyckande ändå få beteckningen oprofessionell och misslyckad.

Utredningen av mordet på Olof Palme har i det stora hela skötts professionellt noggrant och vänt på alla stenar. Men varför har ingen mördare fångats? Jag ska försöka berätta anledningen.

Vad hände denna vintriga kväll i februari år 1986?

En människa som är känd av alla till utseendet går på Sveavägen tillsammans med sin hustru. En person smyger sig upp bakom paret. Skjuter två skott med en revolver och försvinner in på en trång gata och uppför en trappa. På mordplatsen hittades två kulor och offrets hustru hade mött mördarens blick.

I dag sker många mord med skjutvapen utförda av unga män i olika gängkonflikter. Det är svårt att klara upp morden, trots att man ofta kan hitta ett motiv som kan vara sammankopplande mellan offer och gärningsman och att brottet planerats av flera.

I mordet på Olof Palme finns med största sannolikhet inte en koppling från offer till den som utfört mordet. Genom att söka i Palmes liv har man inte kunnat hitta förövaren. Det ligger inte heller en konspiration bakom mordet.

Konspirationen har sökts med ”ljus och lykta” av Palmeutredningen, då en konspiration skulle kunna ge möjlighet att klara upp mordet. Konspirationen skulle innehålla flera personer som kunde ”läcka” information eller upptäckas i utredningen.

Tidpunkt, plats och andra omständigheter ger också en klar bild av att en ensam man är förövare.

I början av 1990-talet fick psykiatriker Ulf Åsgård och jag uppdraget av ledningen för Palmeutredningen att göra en oberoende analys av hela Palmeärendet. Under nio månader gick vi igenom ärendet, kanske närmare 20 000 dokument. Vi diskuterade inte våra slutsatser med andra och låste alltid dörren efter oss. Även bokstavligen.

När vi i stort var klara med våra slutsatser, lät vi översätta ett ganska stort utredningsmaterial till engelska. Tillsammans med Hans Ölvebro, dåvarande chef för Palmeutredningen, åkte vi sedan till FBI, USA. Där sammanträffade vi med en grupp som sysslade med Criminal Profiling.

Gruppen gick igenom materialet och uttryckte sin uppfattning om mordet. De drog slutsatsen att en konspiration inte låg bakom mordet och att det var en ensam mans verk. Gruppen uttryckte ingen kritik om hur utredningen skötts och visade förståelse för att inledningsskedet i en förundersökning som gäller mord på en statschef kan vara kantad av svårigheter.

För en tid sedan fick jag se en dokumentär, som skildrade mordet på Olof Palme och den efterföljande utredningen. Jag hade intervjuats i programmet och blev inbjuden till en första visning där jag såg mig som en del i allt detta som med återkommande regelbundenhet återkommer i skildringen av Palmeutredningen.

De tre första avsnitten visades och inledningsvis berättades på ett åskådligt sätt vad som hänt när vår statsminister mördats. I det tredje avsnittet blev det uppenbart att budskapet i programmet var att Christer Pettersson var den skyldige.

Senare skildrades utredningen på ett annat sätt i Sveriges television. Missbrukare fick berätta om Christer Petterssons möjligen okända sidor som visade omtanke och människokärlek. Budskapet i programmet var det motsatta jämfört med den tidigare dokumentären.

I maj publicerades uppgifter om en ny misstänkt – den så kallade Skandia-mannen. Det går att hitta invändningar mot hypoteserna.

I dagarna har den nya boken ”Stieg Larssons arkiv” utkommit och i den förs ett antal teorier fram som sägs beröra Palmeärendet.  

Publiceringarna kan symbolisera den önskan som finns hos oss alla att hitta lösningen på gåtan. Vem mördade Olof Palme?

Två polisutredningar har visat på att det går att klara upp brott där gärningsmannen är okänd för offret och då det dödande angreppet har kommit plötsligt och oväntat för offret/offren.

2003 mördades utrikesminister Anna Lindh av en knivbeväpnad man. Mordet skedde inne på ett varuhus i Stockholms city. Efter dådet sprang gärningsmannen från platsen och i en papperskorg något kvarter ifrån hittades personens mössa. På mössan fanns dna både från offer och gärningsman.

Det finns stora skillnaden mellan detta mord och mordet på Olof Palme. Gärningsmannen hade fotograferats av varuhusets kameror och senare kom tips in som berättade att en namngiven man kunde vara mördaren. Uppgift som lämnats av en bekant till mannens mor.

2017 kördes en bil längst Drottninggatan i Stockholm. Med bilen mejades människor ner och flera dog. Bilen kördes delvis in i entrén till ett varuhus och förövaren tog sig från platsen med allmänna kommunikationsmedel.

En person som kunde vara förövaren fångades på bild av Stockholms lokaltrafiks kameror och bilden lämnades ut till massmedia. Mannen kunde sedan gripas.

Återigen hade bilder av förövaren haft avgörande betydelse för att lösa brottet.

Hur skulle dessa utredningar ha uppfattats om de inte fått dessa ”lyckliga” slut?

Visst var inledningen på Palmeutredningen kaotisk. Ett inflöde av tips som polisen var helt oförberedd på. En valhänt genomförd brottsplatsundersökning med otillräckliga avspärrningar. En oförmåga att hantera det enorma intresset från allmänheten och media.

Den egendomligt utformade ledningsgruppen där vanlig polisiär kompetens till viss del sattes på undantag skall självklart kritiseras. Men dessa omständigheter är inte anledningen till att mordet förblivit olöst.

Förklaringen är att mördaren kände till offret men offret kände inte till mördaren. Vi vet inte vad mördaren gjorde efteråt. Han kanske låste in vapnet i sitt vapenskåp och återgick till att leva sitt ensamma liv och behövde inte oroa sig för att han fotograferats denna kalla februarinatt 1986. Möjligen kände han sig tillfreds med att ha tagit livet av sitt hatobjekt.

Hur kan det här mordet klaras upp?

Man måste hitta mordvapnet och vapnet skall i sin tur kunna kopplas ihop med mördaren.

Jan Olsson, fd Kriminalkommissarie och tidigare chef för GMP-gruppen på dåvarande Rikskriminalen

Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.