Ge inte sossarna en millimeter, Alliansen
Debattören: Hoppet står till att Ulf Kristersson bildar en enpartiregering
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2018-09-26
DEBATT. Att vara liberal är att vara kluven, sa den gamle folkpartiledaren Gunnar Helén, ett citat som har blivit något av en kliché. Men klyschor har blivit det för att de är sanna. Och sällan kluvenheten varit större. I alla fall för denna liberal, en benhård antirasist och en professionell sosseätare.
Men om jag ändå ska ha en uppfattning om vilken regering Sverige ska ha så är mina utgångspunkter dessa.
Å ena sidan präglas Socialdemokraterna, som i decennier mästrat det övriga politiska Sverige, av en outhärdlig maktarrogans och betraktar allt annat än en S-statsminister som i det närmaste illegitim.
Om deras enda prioritet hade varit att hålla Sverigedemokraterna borta från makten hade de sagt ja till att stödja Alliansen, i stället för att kalla förslaget om samarbete för ”absurt” och ”odemokratiskt”.
Hade antifascismen varit det viktigaste hade blocköverskridande samarbete kunnat betyda något annat än att Stefan Löfven blir statsminister. Men icke. En sådan politisk rörelse förtjänar att plattas till, att ödmjukas.
Borgerligheten bör uppvisa en lika kallhamrad cynism när det gäller makten som sossarna har gjort i decennier. Ge dem inte en millimeter. Visa dem att solen inte kretsar kring dem. S är ett parti bland alla andra och Sverige är en vanlig demokrati. In i kaklet.
Å andra sidan blir det svårt, för Sverigedemokraterna är verkligen inte ett parti som andra. Jag gråter ofta blod över det faktum att i Sverige är det nyssnazister som fyllt det nationalpopulistiska utrymme som numera finns i de flesta västeuropeiska länder.
Hade det varit som i Norge eller till och med som Ny Demokrati hade vi med hjälp av dem kunnat hålla sosseriet borta i decennier. Men vi hade otur och fick vit makt i stället för skatteprotest. Och då måste man ta konsekvenserna av det. För att citera en annan gammal borgerlig partiledare: Håll gränsen.
Å tredje sidan är det barockt att en person som gick med i VPK på 1970-talet anses rumsren. En sådan människa borde vara diskvalificerad från alla liberaldemokratiska sammanhang för all framtid.
För det är inte gratis glasögon till barn som är Vänsterpartiets problem, utan ideologiskt stöd till den ena av vår kontinents stora 1900-talskatastrofer.
Partiet är inte att lita på när det gäller vårt samhälles fundamenta, som demokrati, rättsstat, marknadsekonomi och grundläggande mänskliga rättigheter. I sin strävan att ge glasögon till alla barn verkar de redo att kränka både det ena och det andra.
Å fjärde sidan kan jag ändå förlika mig med tanken på en regering med moderater som lutar sig åt två håll. Förhandlingsspelet där SD förhoppningsvis inser att de inte har några alternativ och får nöja sig med lite symbolfrågor kan ge ett acceptabelt resultat.
I migrationsfrågan är det ändå kört för en liberal. Och det är bättre att KD står utanför och täcker upp den konservativa flanken i stället för att lämna den sidan helt öppen för SD.
Å femte sidan är det svårt att tro att Centern, med den liberala generation som styr nu, skulle kunna sätta sig i en S-ledd regering. C är ju arbetarrörelsens huvudmotståndare i dess kärnfrågor.
Och om L och C bryter upp Alliansen och öppnar upp för en mitten-vänsterregering är den socialdemokratiska hegemonin åter. Det vore en historisk katastrof. Så trots kluvenheten är såväl mitt hopp som min tro att Ulf Kristersson inom kort kommer att bilda en enpartiregering.
Fredrik Segerfeldt, författare och liberal debattör, aktuell med boken ”Den svarte mannens börda: nya perspektiv på kolonialism, rasism och slaveri”.
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.