Vansinne att vaccinera oss som är äldre först
Torbjörn Tännsjö: Börja med de grupper som främst sprider smittan i stället
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-11-21
DEBATT. Coronapandemin ställer oss inför ovana prioriteringsbeslut. Dels rör de kampen om den sista tillgängliga respiratorn eller ecmo-utrustningen. Dels rör de det kommande vaccinet.
Här ska jag resonera kort om det senare problemet. Först bara några ord om knapphet med avseende på respiratorer och annan livsavgörande utrustning.
Där har vi under våren kunnat notera hur gällande lagar och regler har svikit oss. Det bör ge anledning att tänka en gång till kring vaccinet. En diskussion har tagit sin början internationellt om denna sak. Här är fokus på vår svenska (juridiska) situation.
Riksdagens prioriteringsbeslut, upprepat i hälso- och sjukvårdslagen, är glasklart. Den som har störst behov av vård har företräde. Detta tolkas som att den som är svårast sjuk ska ha företräde, och är två individer lika sjuka, ska de behandlas lika.
Det innebär att om en 80-åring och en 40-åring lider av ett livshotande tillstånd och endast en av dem kan hjälpas, så får man singla slant.
Ålder får inte tillmätas någon vikt, inte heller social nytta. Det hela bygger på en i mitt tycke orimlig tolkning av det man kallar behovsprincipen, men det är riksdagen, inte jag, som tolkar principen, och det råder inget tvivel: ålder godas inte som grund för prioritering.
Många fann detta, ställda inför en grym verklighet i våras, orimligt. Socialstyrelsen fattade också raskt beslut om en annan ordning.
I Nationella principer för prioritering inom intensivvård under extraordinära förhållanden (mars 2020) förordade man att något man kallade ”biologisk” ålder ändå skulle läggas till grund för prioritering om två patienter konkurrerade om livsuppehållande utrustning.
Detta besynnerliga åldersbegrepp definierades inte klart men det slogs ändå fast att ”i den mån det måste göras en prioritering mellan patienter … prioriteras patienter utifrån biologisk ålder i termer av förväntad återstående livslängd”.
Detta innebär att en kry 90-åring kan vara biologiskt ”yngre” än en terminalt sjuk treåring. Ett besynnerligt språkbruk, kan man tycka, och knappast en reglering i överensstämmelse med riksdagens beslut. Ändå, hävdar jag, en förnuftig sådan. Jag skulle inte vilja tränga mig före mina barn i kön till livsuppehållande utrustning. Socialstyrelsen hade funnit på ett sätt att kringgå riksdagens beslut.
Spänningen mellan riksdagens (i princip överordnade) och Socialstyrelsens (mjuka och i princip underordnade) reglering, där den senare i mitt tycke representerade en tillnyktring, har vållat bekymmer för beslutfattare och för individer i vården som själva tvingats fatta beslut att snarare behandla den ena än den ändra patienten.
Men också om vi håller oss till Socialstyrelsens jordnära råd, snarare än riksdagens högtravande men verklighetsfrånvända principer, så kvarstod ett problem.
Varken riksdagen eller Socialstyrelsen var beredd att ge prioritet till vårdpersonal. Ändå var det förstås självklart att vårdpersonal skulle ha företräde. Det handlade om den enkla tanken att vi i en kris måste värna om sjukvårdsresurserna, så att det över huvud taget finns någon vård att konkurrera om.
Den senare bristen i vår lagstiftning (såväl strikt utfärdad av riksdagen och mjuk konstruerad av Socialstyrelsen) framträder nu med extra skärpa då vi resonerar om fördelningen av vaccin snarare än livsuppehållande vård.
Jag tror ingen ens tänkt på att det strider mot lagen att ge sjukvårdspersonal företräde till vaccinet. Men så måste vi göra, oavsett vad lagen bjuder. Här handlar det återigen om att förvissa sig om att vården hålls igång också då pandemin grasserar.
Men då sjukvårdspersonalen fått sin andel av det till en början knappa vaccinet, vem ska sedan vaccineras?
Följer man riksdagens beslut är svaret enkelt: riskgrupperna! Det är de gamla och de multisjuka som löper störst risk att dödas av covid-19. De måste på alla sätt skyddas. Ett sätt att skydda dem (oss, jag är en i gruppen) är att erbjuda företräde till vaccinet.
Är detta en klok strategi? Mig slår det som vansinne. Vi som i så fall vaccineras först (särskilt vi som är 70+ utan att bo i särskilda boenden) har varit bra på att skydda oss själva. Det borde vi kunna göra också i fortsättningen, i väntan på att pandemin slås ned.
Och de som utsätts för risk på äldreboenden borde kunna skyddas med bättre rutiner och genom vaccination – inte av de boende själva utan av personalen, som ju visat sig vara den främsta källan till smitta på boendena.
Vaccination av oss äldre framstår som slöseri med vaccinet.
Dels är det oklart om det är lika verksamt på oss äldre personer som på yngre, dels står vi som utgör denna omfattande grupp av människor sannolikt för en mycket liten andel av smittspridningen i samhället. Vi höll oss i skinnet under våren. Vi kan hålla ut en tid ytterligare.
Vilka ska då vaccineras först? Det krävs kunskaper för att besvara den frågan som jag inte äger. Allmänt är det emellertid lätt att uttrycka vilka som ska vara måltavlan för vaccinkampajen: de grupper som främst sprider smittan.
Vi måste orka tänka långsiktigt på pandemin. Det viktiga är att så snabbt som möjligt slå ned den. Då räddar vi liv och hälsa på sikt.
Vaccinet bör främst vara ett led i kampen mot smittan, inte ett medel att kortsiktigt rädda enstaka liv. Enda undantaget vi kan kosta på oss är att ge företräde till sjukvårdspersonalen, som måste hållas frisk och motiverad att göra en insats fram till dess att pandemin är besegrad.
Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi och aktuell med boken ”Setting Health-Care Priorities” (Oxford University Press, 2019)
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.