Därför festar vi unga – mitt i coronapandemin
Hedda Ljunggren, 21: Om ni politiker tar oss på allvar så tar vi er på allvar
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2020-11-18
DEBATT. Smittspridningen av covid-19 har de senaste månaderna ökat till problematiska höjder. Det är bland ungdomar som siffrorna är värst. Ungas ohållbara beteende, vanor och attityd utgör ett hot mot riskgrupper, vårdpersonal och de äldre generationerna.
Plötsligt så går det väldigt fort för Sveriges politiker och makthavare att tillsammans enas om, ta fram och införa restriktioner för att minska och motverka det som utgör hotet mot vårt samhälle.
Samhällets förhållningssätt till den yngre generationens beteende är också glasklar.
”Har de ingen respekt för andras liv?”.
”Kan de inte missa en enda fest för andras hälsa?”.
”Kan de inte hålla sig, även om det inte främst är deras åldersgrupp som hotas?”.
Jag är 21 år gammal. När det är meningen att jag ska fira min 30-årsdag, är det möjligt att jorden vi just nu bor på, har nått punkten utan återvändo. Två graders temperaturförhöjning.
Det är stor risk att världens länder inte kommer att klara de två grader som bestämdes i Paris-avtalet. En nivå som många forskare numer anser inte är tillräcklig.
Det sjätte massutdöendet är redan i full gång. Den första massutrotningen, har det också kallats.
Det är nämligen ohållbara mänskliga beteenden, vanor och attityder, som utgör hotet mot mänskligheten själv.
Jag kommer inte att citera en massa fakta i den här texten, jag vill i stället dela med mig av hur det känns att tillhöra en generation, vars öde ligger i händerna på vuxna makthavare. Hur det känns att, utifrån etablerade fakta, inte kunna förvänta sig ett långt friskt liv.
Med mina jämngamla vänner och bekanta diskuterar jag ofta vilka livsval som är möjliga för oss. Är det värt att investera tid i att gå en högre utbildning, om branschen i fråga kanske inte längre existerar i framtiden? Är det etiskt att skaffa barn? Om det ökar jordens befolkning, och vad är det dessa barn får för liv? Om 30 år, om 60?
Om luften är för farlig för att andas, om maten tar slut, om havsnivån stiger? Ska vi spara till resor för att upptäcka världen, om världen tar skada till den grad att den inte längre kan upptäckas?
Att mänskligheten håller på att gå under är inte en hypotes för oss, det är ett faktum.
Det är vi som är veganer, shoppar second hand, startar miljövänliga företag, åker kommunalt eller cyklar.
Men i era ögon är det vi som har ett icke-hållbart levnadssätt. Det är vi som får smisk på fingrarna för att vår livsstil hotar riskgrupper vars pensionsfonder är investerade i kol och olja.
Vi gör pressad vårdpersonal sjuka, som om det är vi som underfinansierat vården och inte lagt upp beredskapslager.
Det är vi unga som utgör det nuvarande hotet mot samhället, fast det är ni som sitter på makten.
Och när det är vi unga som anses vara hotet, då går det snabbt och smidigt för er att införa regler som ska ändra vårt beteende. Men när det kommer till era barns framtid, våra livsöden, så finns inte samma beslutsamhet.
Min syster har precis fött ett barn. Sveriges medellivslängd är i dag 82,3 år. Hur ser vår jord ut om 82 år? Tror ni att det här barnet kommer att leva samma slags goda liv som ni lever?
Så jag ber er, ta ungdomars liv på allvar. Då kanske ungdomen slutar festa, som om morgondagen inte finns.
Hedda Ljunggren, 21 år och student med studieuppehåll på grund av coronapandemin
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.