Vi måste sluta dalta med alla kriminella
Replik från Ungsvenskarna om kriminalpolitiken
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2019-07-22 | Publicerad 2019-07-16
REPLIK. Simona Mohamsons debattartikel den 11:e juli lämnar mig besviken men inte förvånad. Hon lyckades knåpa ihop en 561 ord lång debattartikel om kriminalpolitik där hon, som vänsterliberaler har en tendens att göra, inte nämner ordet brottsoffer en enda gång. Vidare är det fräckt av Simona att påstå att Sverigedemokraternas kriminalpolitik leder till ökad otrygghet när det bevisligen är årtionden av socialliberal politik som tagit oss dit vi är i dag.
Det evinnerliga ursäktandet, daltandet och den skeva synen på brottsofferperspektivet kontra gärningsmannens bekvämlighet skapar otrygghet och en känsla av att samhället inte finns där för en. Trygghet skapas genom brottsförebyggande arbete och hårda tag när hårda tag behövs, inte genom daltande med kriminella.
LUF måste först och främst lära sig att skilja på olika sorters brottslingar. De som en dag åter ska bli goda medborgare och de som aldrig någonsin bör gå fria igen. Där de tidigare är förhållandevis enkla förbrytare medan de senare är personer som Akilov, serievåldtäktsmän och personer som utan tvekan är en fara för oss andra.
För oss är det inget konstigt att människor som begått de grövsta av brott sitter inlåsta tills döden hinner ikapp dem. Hur kan LUF på något sätt försvara att göra Akilov till en fri man vilket han med nuvarande system nästan garanterat kommer bli om några tiotals år?
Till och med LUF måste se orimligheten i att spendera tusentals kronor per dag på fångar som aldrig ska släppas ut, eller som ska utvisas, det vill säga inte ska åter bli en del av det svenska samhället? Då är det heller inget konstigt att av praktiska skäl placera dessa fångar i länder utomlands som kostar mindre och har lägre standard, precis som Norge har gjort med sina interner i Nederländerna. Har Norge då också en unken människosyn?
När det kommer till förbrytare som återigen ska bli goda medborgare krävs det straffsatser som dels säkerställer att brottsoffret får upprättelse men som även ger möjligheter till rehabilitering.
Våldsbrottslingar och gängkriminella som får oerhört ringa straff kommer aldrig kunna få den hjälp de behöver för att bli goda människor när de döms till samhällstjänst eller några knappa månaders fängelse. Som sedan i dag ytterligare reduceras på grund av olika rabatter.
Simona verkar heller inte riktigt ha lyssnat på vad vi faktiskt kommunicerat ut om straffets syfte, det låter nästan som att hon tror att vår kriminalpolitik är utformad efter tredje mosebok. Straffets syfte ska inte endast vara hämnd eller upprättelse och hon har rätt i att det är viktigt att se till att ex-interner är bättre människor än innan avtjänat straff, men det får aldrig ske på brottsoffrens bekostnad.
Hur tror ni det känns för ett trettonårigt våldtäktsoffer när gärningsmannen döms till 200 timmars samhällstjänst och hur tror ni att den samhällstjänsten ser till att gärningsmannen blir en bättre människa efter avtjänat straff? Straffsatser som dessa är vanligare än ni tror.
En sund kriminalpolitik arbetar förebyggande för att brottet aldrig ska begås och ifall det som inte ska ske ändock sker ser den till att staten gör allt som går för att säkerställa brottsoffrets trygghet och upprättelse, för att sedan forma den kriminelle till en bättre människa.
Vi har sett resultatet av årtionden av socialliberal kriminalpolitik; bilbränder dagligen från Malmö till Kiruna, fler granatattacker än Mexiko och kvinnor som drar sig från att gå utomhus när mörkret lagt sig över förorten. Svenskarna förtjänar en bättre kriminalpolitik än den nu rådande, ni har bevisligen misslyckats.
Emil Eneblad, kriminalpolitisk talesperson Ungsvenskarna SDU
Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.